KOMMENTAR. Tysklands politiska etablissemang har i åratal försökt hålla Alternative für Deutschland borta från allt politiskt inflytande. Men den så kallade Brandmauer-strategin har inte stoppat partiet. Tvärtom har AfD vuxit, samtidigt som de etablerade partiernas möjligheter att bilda fungerande regeringar blivit alltmer begränsade. Nu ställs frågan på sin spets i Sachsen-Anhalt, där AfD ligger över 40 procent i opinionen. Mitt i denna utveckling har dessutom en vice ordförande i det stora tyska polisfacket GdP uppmanat poliser att förbereda sig på att säga nej till order under en framtida AfD-regering – ett utspel som utlöst en häftig debatt om var försvaret av demokratin slutar och ett undergrävande av demokratiska val börjar.
Det finns få politiska symboler som säger mer om dagens Tyskland än en demonstration i Bitterfeld i Sachsen-Anhalt. Där samlas kristdemokrater från CDU tillsammans med socialdemokrater, miljöpartister och företrädare för yttervänsterns Die Linke under parollen Bunt statt braun – ”färgstarkt i stället för brunt” – för att protestera mot Alternative für Deutschland, AfD.
Att konservativa och marxister hamnar på samma sida är ovanligt. Men inför delstatsvalet i Sachsen-Anhalt den 6 september har det blivit ett uttryck för hur dramatiskt det politiska läget har blivit. AfD ligger enligt den analys som The Economist publicerat över 40 procent och kan i ett proportionellt valsystem, där absoluta majoriteter normalt är mycket ovanliga, få möjlighet att bilda den första AfD-ledda delstatsregeringen i Tysklands historia.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
”Die brandmauer” som blev ett politiskt system
Sedan flera år bygger de etablerade partiernas hantering av AfD på den så kallade Brandmauer – brandväggen. Framför allt CDU har gjort principen central. Partiet formaliserade redan 2018 ett förbud mot politiskt samarbete med såväl AfD som Die Linke. I Sverige var samma politik länge förhärskande gentemot Sverigedemokraterna.
AfD har anklagats för att vara ett av de mer radikala ”högerpopulistiska” partierna i Europa, rasistisk retorik och för att vara proryska trots invasionen av Ukraina. Att förhindra att ett sådant parti får regeringsmakt har med hjälp av sådan retorik utmålats inte som vanlig partitaktik utan som ett försvar för Förbundsrepublikens demokratiska fundament. Återigen finns stor likheter med hur retoriken gentemot SD har låtit.
LÄS ÄVEN: Alice Weidel: AfD ska ta makten – här är reformerna partiledaren vill genomföra
Men brandväggen har med tiden utvecklats till något betydligt större än ett förbud mot koalitionssamarbete, något som mer liknat politisk förföljelse. Som The Economist beskriver har den närmast blivit en organiserande princip för det offentliga livet. Lagförslag kan inte drivas igenom om de riskerar att bli beroende av AfD:s röster. Parlamentariska regler har ändrats för att hindra AfD från att blockera utnämningar av domare. Partiets ledamöter har hållits borta från poster som vice talman i Bundestag – och till och med från parlamentets fotbollslag. Utanför politiken har näringslivsorganisationer dragit tillbaka inbjudningar till AfD-politiker efter protester. Problemet är att strategin inte har uppnått sitt mål, snarare tvärtom.
AfD har fördubblat sitt stöd
När Friedrich Merz, numera förbundskansler och CDU-ledare, 2018 lovade att halvera AfD väljarstöd var tanken att CDU genom en stramare migrationspolitik och kompetent regerande skulle vinna tillbaka väljare från höger. Resultatet har blivit det motsatta.
Den illegala invandringen har minskat kraftigt, men AfD har samtidigt skärpt retoriken, bland annat genom krav på återvandring och tal om folkutbyte på samma sätt som SD i Sverige. Retoriken har visat sig gå hem hos det tyska folket. CDU ligger nära rekordlåga opinionsnivåer medan AfD under månader har legat långt före. Sedan Merz lovade att halvera partiets stöd har det i stället fördubblats.
Det är här The Economists analys blir särskilt intressant. ”Die brandmauer” har inte bara misslyckats med att försvaga AfD. Den har i flera avseenden tvärtom bidragit till att stärka partiet. Ingen gillar en antidemokratisk mobbare, och det är så brandväggspolitiken har framstått för många väljare
LÄS ÄVEN: Ny mätning: AFD största parti – etablissemangspartier rasar
I kommuner och delstater där AfD blivit största parti blir principen dessutom allt svårare att praktisera. Bitterfelds CDU-borgmästare Armin Schenk vill hålla vad han beskriver som ett högerextremt AfD borta från makten. Men i den egna kommunen konstaterar han samtidigt att brandväggen i praktiken inte existerar – AfD har 15 av kommunfullmäktiges 40 mandat och många beslut går helt enkelt inte att fatta utan partiets medverkan.
När alla andra måste regera tillsammans
På delstatsnivå blir paradoxen ännu tydligare. Efter AfD starka valresultat 2024 har Sachsen och Thüringen fått CDU-ledda regeringskonstruktioner som är politiskt svårsammanhållna eller instabila. När partier från höger till vänster tvingas samarbeta för att hålla ett stort oppositionsparti utanför makten förstärks samtidigt AfD:s egen berättelse om de övriga partierna som ”kartellparteien” – kartellpartier som egentligen utgör delar av samma politiska system. I Sverige har SD talat om ”sjuklövern” som en liknande ohelig allians.
Sachsen-Anhalt kan föra motsättningen till sin logiska slutpunkt. Om AfD får egen majoritet spelar brandväggen ingen roll. Hamnar partiet strax under kan CDU däremot tvingas söka stöd från i princip samtliga andra partier, inklusive Die Linke, för att hålla AfD utanför regeringen. Om AfD samtidigt skulle bli dubbelt så stort som CDU men ändå stängas ute från regeringsmakten, konstaterar The Economist, lär frågan om det politiska systemets demokratiska legitimitet inte längre ställas enbart av AfD:s egna väljare.
LÄS ÄVEN: Tyska kristdemokrater öppnar för samarbete med vänstern – för att stoppa AfD
CDU har därmed målat in sig i ett hörn. ”Die brandmauer” innebär i praktiken att ett traditionellt borgerligt parti nästan bara kan söka regeringspartners till vänster. Det gäller inte minst socialdemokratiska SPD, som trots att det imploderat ett väljarstöd som numera knappt når tvåsiffriga tal har befunnit sig i eller nära den federala regeringsmakten under nästan hela perioden sedan 1998.
Missnöjet växer också bland väljarna. Stödet för principen att upprätthålla en brandvägg mot AfD har enligt uppgifterna i The Economist fallit från en tydlig majoritet till 41 procent och ser ut att minska ytterligare i takt med att det Tysklandsvänliga partiet växer och dess problemformuleringar får ett allt starkare stöd i den tyska vardagsverkligheten.
Svårt för CDU att riva muren
Det finns samtidigt ingen enkel reträttväg. Om CDU överger brandväggen riskerar partiet att splittras och förlora väljare åt andra hållet. Erfarenheterna är avskräckande. När CDU i Thüringen 2020 röstade tillsammans med AfD för att välja en ministerpresident utlöste det en politisk storm som bidrog till CDU-ledaren Annegret Kramp-Karrenbauers fall.
När Merz i januari 2025 lät CDU rösta med AfD för symboliska åtgärder mot migration följde omfattande protester, och vänsterpartiet Die Linke stärktes i det efterföljande valet. CDU står därför inför ett dilemma utan någon uppenbar lösning – samarbeta med AfD och riskera en intern revolt, eller fortsätta att isolera partiet och därigenom göra alltmer osannolika koalitioner nödvändiga.
Isoleringen befriar AfD från ansvar
Än mer besvärande är kanske The Economists slutsats att brandväggen har förändrat AfD egna incitament. I andra europeiska länder har populistiska partier ibland modererat sin politik för att bli regeringsdugliga och accepterade som koalitionspartner. AfD behöver inte göra det. Om alla andra partier på förhand meddelar att samarbete är uteslutet finns inget pris att betala för fortsatt så kallad radikalisering.
AfD-ledamoten Torben Braga beskriver mekanismen ovanligt öppet. De som velat föra partiet mot mitten har förlorat diskussionen, säger han, eftersom valresultaten hela tiden blir bättre utan någon sådan förändring. Samtidigt finns en rädsla för att en utrensning av de mest extrema krafterna skulle stöta bort delar av väljarkåren. ”Brandmauern skyddar oss från att behöva hantera mycket svåra frågor”, konstaterar Braga.
Det gäller också regeringsdugligheten. AfD präglas enligt The Economist av skandaler, maktkamper och interna konflikter, inte minst kring utrikespolitiken, och påstås sakna ett sammanhängande regeringsprogram. Men så länge partiet är permanent utestängt från makten behöver det heller aldrig bevisa att löftena fungerar i verkligheten.
Statsvetaren Christian Stecker vid Technische Universität Darmstadt sammanfattar problemet – brandväggen skyddar AfD från den eventuella esvikelse som demokratiskt ansvarsutkrävande normalt medför. Ett parti som aldrig behöver regera kan lova nästan vad som helst. I Sverige har dock inte stödet för SD dalat under innevarande mandatperiod då man visserligen inte suttit i regeringen men inom ramen för Tidöavtalet i praktiken sett som ett regeringsparti.
Nästa steg: förbjuda partiet?
När isoleringsstrategin inte har fungerat har vissa politiker börjat förespråka ett ännu kraftfullare instrument – ett förbud mot AfD. Den tyska grundlagen tillåter sedan nazismens dagar förbud mot partier som angriper den demokratiska författningsordningen.
Men också denna väg är problematisk. Det är osäkert om det skulle finnas tillräckligt parlamentariskt stöd, och ett avgörande i författningsdomstolen skulle kunna ta flera år. Under tiden fortsätter AfD att växa.
LÄS ÄVEN: Politiker försöker förbjuda AfD
Anklagelserna mot partiet för att vara odemokratiskt är också mer politiska än objektiva. Samtidigt har en annan diskussion öppnats som illustrerar hur långt konflikten kring AfD nu har gått.
Polisfacklig ledare: Förbered er på att vägra lyda order
Sven Hüber, vice förbundsordförande i det stora polisfacket Gewerkschaft der Polizei, GdP, publicerade i augustinumret av förbundets medlemstidning en artikel med rubriken ”Steht ein Elefant im Raum … Richtig Nein sagen” – ungefär ”Står det en elefant i rummet … Att säga nej på rätt sätt”.
Utgångspunkten är möjligheten att AfD får regeringsansvar och kontroll över ett inrikesministerium i en tysk delstat. Hüber påminner poliserna om deras ed att försvara grundlagen och menar att denna innebär en skyldighet att aktivt försvara den fria demokratiska grundordningen. Poliser kan enligt hans resonemang inte acceptera författningsfientliga krafter, oavsett politisk eller religiös hemvist och AfD påstår han är en sådan kraft. En mycket stor andel av det tyska folket håller dock inte med.
GdP kompletterade artikeln med ett kortfattat informationsmaterial om tjänstemännens så kallade Remonstrationspflicht – skyldigheten att invända mot en order som bedöms vara rättsstridig. En polis som anser att en order är straffbar uppmanas enligt materialet att vägra följa den och ange sina rättsliga invändningar.
I Deutschlandfunks återgivning går resonemanget längre. Hüber uppmanar kollegorna i Sachsen-Anhalt att förbereda sig på en möjlig AfD-regering och skriver att poliser under vissa omständigheter kan behöva göra motstånd, något som bär likheter med en militärkupp i länder där ”fel” parti erövrat makten i allmänna val.
Åtgärder mot en AfD-regering skulle enligt honom vara legitima om regeringen bröt mot grundlagen. Han framhåller också att kravallpolis på order från den federala inrikesministern måste kunna sättas in tillsammans med Bundespolizei i en annan delstat för att återställa den konstitutionella ordningen.
Det viktiga för förståelsen av kontroversen är alltså att skilja mellan två påståenden. Att en tysk polis inte ska verkställa en olaglig order är i sig ingen revolutionär princip. Det kontroversiella är att resonemanget uttryckligen placeras i scenariot att AfD efter demokratiska val övertar regeringsmakten – vilket kritiker menar riskerar att på förhand och utan objektiv grund behandla en sådan regering som ett konstitutionellt hot.
Det egna polisfacket tar avstånd
Reaktionerna blev så starka att GdP största regionala organisation, Nordrhein-Westfalen, offentligt tog avstånd från sin vice förbundsordförande. Organisationen framhöll att tjänsteeden inte fråntar poliser deras rösträtt och att ett fackligt beslut att inte samarbeta med AfD kan vara en legitim politisk hållning – men att detta inte är en rättslig konsekvens av polisens ed.
Hübers teser beskrevs som alltför tillspetsade och i vissa delar också juridiskt felaktiga. GdP Nordrhein-Westfalen betonade samtidigt att polisen naturligtvis måste vara vaksam mot hot mot rättsstaten från radikala partier, oavsett politisk riktning, men att agerandet måste grundas i grundlagen och gällande rätt, inte i svepande politiserade utspel.
Även Deutsche Polizeigewerkschaft, DPolG, reagerade kraftigt. Dess ordförande Heiko Teggatz beskrev scenarierna som till stor del orealistiska och anklagade GdP för att försöka utöva politiskt inflytande över sina medlemmar.
Historikern Hubertus Knabe, tidigare chef för Stasi-minnesplatsen Hohenschönhausen och en välkänd kritiker av den kommunistiska DDR-diktaturen, gick ännu längre. Han menade att resonemanget påminde om DDR:s föreställningsvärld och noterade Hübers bakgrund som politisk officer i DDR:s gränstrupper. Enligt Knabe innebär utspelet i praktiken att poliser förbereds på att vägra lyda en regering som kommit till makten genom demokratiska val.
En demokratisk paradox som blir allt svårare att undvika
De båda diskussionerna – om brandväggen och om polisens förhållande till en tänkbar AfD-regering – handlar i grunden om samma problem. Hur försvarar en demokrati sig mot ett parti som dess motståndare anser hota demokratin, när detta parti samtidigt får stöd av en allt större andel av väljarna? Är hotet verkligen mot demokratin, eller är det i realiteten bara mot den sittande politiska makten?
Tysklands etablerade partier betraktar delar av AfD som extremistiska på grundval av vad de själv anser vara verkliga och allvarliga omständigheter. Om det objektivt förhåller sig så reder det emellertid delade meningar om. The Economists analys visar samtidigt den politiska kostnaden för en strategi där isoleringen i praktiken blir permanent och allt annat politiskt samarbete underordnas målet att hålla ett visst parti utanför makten. Sverige har liknande dåliga erfarenheter under perioden 2010–2022.
LÄS ÄVEN: AfD stor vinnare i delstatsval i Tyskland
”Die brandmauer” skulle försvaga AfD var det tänkt. Partiet har i stället fördubblat sitt folkliga stöd. Den skulle skydda de traditionella partierna. I stället tvingar den dem till allt mer svårförklarliga oheliga koalitioner. Den skulle isolera AfD:s påstått extrema delar. I stället har den minskat partiets incitament att liberalisera sig och befriat det från det ansvar och den kompromissbenägenhet som normalt följer med regeringsmakten.
Nu uppstår dessutom den än känsligare frågan om vad som händer om väljarna faktiskt ger AfD regeringsmakten. I en rättsstat är ingen regering, oavsett hur stor demokratisk majoritet den har bakom sig, berättigad att ge olagliga order. Poliser och andra offentliga tjänstemän är bundna av lag och grundlag, inte av en regerings obegränsade vilja.
Men den principen gäller lika mycket åt andra hållet – en demokratiskt vald regering kan inte på förhand behandlas som illegitim enbart därför att den består av ett parti som stora delar av det politiska etablissemanget betraktar som farligt eller ett hot mot deras egen politiska makt.
Det är därför Hübers utspel blir så explosivt. Det sätter fingret på den konflikt som brandmuren hittills har kunnat skjuta framför sig. Så länge AfD kunde hållas långt från regeringsmakten var frågan teoretisk. När partiet närmar sig 40 procent och däröver blir den konkret.
Tyskland kan därmed närma sig en punkt där det inte längre räcker att fråga hur AfD ska stoppas. Den svårare frågan är hur den demokratiska staten ska förhålla sig till att en mycket stor del av dess egna väljare inte längre accepterar de politiska gränser som det etablerade vänsterliberala systemet har försökt upprätthålla.
Och det är kanske den mest oroande slutsatsen i The Economists analys – den gamla ordningen håller fortfarande ihop, men mekanismen som skulle skydda den kan samtidigt ha bidragit till att göra dess framtid betydligt mer osäker.
