Vivalla och den särskilt utsatta elefanten i rummet

NYHETSKRÖNIKA • Vivalla kallas ett ”särskilt utsatt område”. Men det tog bara några minuter på plats innan kroppen förstod det språket vägrar erkänna. Det var inte området som var utsatt – det var jag. I Sverige har vi lärt oss att tala mjukt om hårda verkligheter, att använda omsorgsfulla ord för att vända ansvar och förskjuta makt. Den här krönikan är en personlig redogörelse för hur otrygghet faktiskt känns, hur språket används för att osynliggöra den – och varför sanningen till slut blir det mest obekväma av allt.

Det finns en märklig inversion i Sverige i dag. Ju farligare en plats är, desto mjukare blir språket. Vivalla kallas ett ”särskilt utsatt område”. Det låter som något som behöver omtanke och särskild omsorg. I praktiken betyder det något helt annat.

Jag åkte dit och kände mig utsatt. Vid några tillfällen rent av särskilt utsatt.

LÄS MER: ”Det här är inte Sverige längre” – en rundvandring i Vivalla

Inte i någon symbolisk mening. Utan konkret. Fysiskt. I kroppen. I hur jag rörde mig, hur jag betraktades, hur jag stack ut utan att göra någonting alls. Jag behövde inte säga ett ord. Det räckte att vara där.

Detta är viktigt att säga rakt ut, eftersom det annars aldrig sägs – det var jag som var avvikelsen. Inte området. Inte normen. Jag.

Och det är här språket återigen kliver in – inte för att beskriva verkligheten, utan för att skydda den från att behöva erkännas. För i Sverige finns det i praktiken ett märkligt tabu. Rasism mot svenskar anses inte existera. Inte juridiskt, inte kulturellt, inte språkligt.

I Vivalla märkte jag hur detta tar fysisk form. Hur den som uppfattas som svensk rör sig med en annan vaksamhet. Hur man plötsligt inte längre tillhör normen, utan betraktas som något främmande. Här kan man verkligen tala om främlingsfientlighet. Och samtidigt förväntas vi acceptera detta som ett icke-problem, eftersom vårt akademiskt söndertrasade språk redan bestämt att det inte kan vara rasism.

Jonas Andersson

Man kan inte dömas för hets mot folkgrupp riktad mot svenskar, eftersom det svenska folket – märkligt nog – inte anses vara en folkgrupp i lagens mening. Samtidigt räknas både religiösa identiteter och könsidentiteter som skyddade folkgrupper. Transsexuella anses vara en folkgrupp. Muslimer anses vara en folkgrupp. Men svenskar – majoritetsbefolkningen i sitt eget land – faller utanför.

LÄS ÄVEN: Kista: Här skulle Sverige bygga framtiden – nu flyr företagen och svenskarna

Konsekvensen är inte teoretisk. Den känns i kroppen i områden som Vivalla.

Det är en utsatthet som inte låter sig mätas, just därför att den uppstår innan något faktiskt har hänt. Den sitter i musklerna, i andningen, i hur blicken söker utvägar. I hur man plötsligt börjar räkna sekunder och avstånd, snarare än att ta in omgivningen. Den sortens utsatthet saknar språk i Sverige i dag – och därför saknar den också erkännande.

När jag stod där utanför moskén i Vivalla hade attentatet på Bondi beach ännu inte inträffat. Men andra bilder fanns redan där. Andra händelser. En lång rad våldsyttringar utförda i islams namn – i Europa, i Sverige, i USA, på gator och torg som tidigare betraktats som vardagliga och trygga. Det var dessa erfarenheter, detta samlade minne, som låg som en tyst fond till min vaksamhet.

Jonas Andersson

För när språket och lagen signalerar att vissa grupper saknar skyddsvärde, då förändras också vardagen. Då blir det fullt möjligt att tala nedsättande, hotfullt eller aggressivt om svenskar utan att det räknas som rasism – samtidigt som varje försök att beskriva otryggheten snabbt kan stämplas som just rasistisk.

Det är en perfekt inverterad ordning.

LÄS ÄVEN: Eliten gömmer sig bakom murar – folket betalar priset för deras mångkultur

Ett samhälle där utsatthet känns – men inte erkänns

I Vivalla märkte jag hur detta tar fysisk form. Hur den som uppfattas som svensk rör sig med en annan vaksamhet. Hur man plötsligt inte längre tillhör normen, utan betraktas som något främmande. Här kan man verkligen tala om främlingsfientlighet. Och samtidigt förväntas vi acceptera detta som ett icke-problem, eftersom vårt akademiskt söndertrasade språk redan bestämt att det inte kan vara rasism.

Språket fungerar här inte som ett verktyg för förståelse, utan som ett filter. Det sorterar bort vissa erfarenheter redan innan de hunnit formuleras. Det som inte passar in i teorin blir osynligt – och det som blir osynligt upphör snart att räknas som verkligt.

Islam är närvarande överallt. Nästan alla kvinnor bär niqab eller hijab, jag ser även en liten flicka sitta och rita utanför biblioteket i slöja. När jag fotograferar på allmän plats, mot husen och träden längs vägen börjar två svartklädda kvinnor i hijab skrika hotfullt:

– Du inte fotografera här!

– Nu jag blir arg!

LÄs ÄVEN: Jättemoskén i Skärholmen: Hemlig finansiering, islamistiska kopplingar – och oro bland boende

Därefter tog de upp sina mobiler och ringde någon eller några samtidigt som de blängde hotfullt mot mig. Jag gick i rask takt därifrån.

Nästan bara muslimska kvinnor och äldre utomeuropeiska män är synliga i Vivalla centrum, där flera butikslokaler står tomma och polisstationen har permanent stängt. De yngre männen hittar jag utanför moskén, som är inrymd i en villa på en skräpig tomt några hundra meter bort.

Här ser jag männen komma i en strid ström från ingången och när de passerar mig är blickarna mörka och misstänksamma. Jag vågar inte ta upp kameran i denna miljö, särskilt inte då jag stod på just den plats där en person blev nedskjuten tidigare i höst.

När jag stod där utanför moskén i Vivalla hade attentatet på Bondi Beach ännu inte inträffat. Men andra bilder fanns redan där. Andra händelser. En lång rad våldsyttringar utförda i islams namn – i Europa, i Sverige, i USA, på gator och torg som tidigare betraktats som vardagliga och trygga. Det var dessa erfarenheter, detta samlade minne, som låg som en tyst fond till min vaksamhet.

LÄS ÄVEN: De förlorade stadsdelarna: ”Man ser knappt några svenskar här”

Detta blir särskilt tydligt när någon faktiskt bryter mot denna språkliga disciplin. När Donald Trump och hans administration talar klarspråk om de demografiska, kulturella och säkerhetsmässiga konsekvenserna av massmigrationen från Mellanöstern och Afrika till Europa, möts det inte med sakargument – utan med moraliserande raseri. Tonen fördöms, medan verkligheten lämnas därhän.

Jonas Andersson

När attacken på Bondi Beach sedan inträffade – på en strand som för många symboliserat det mest avspända och öppna i den västerländska livsstilen – blev det tydligt hur rationell den där oron varit. Hur snabbt platser kan förvandlas. Hur lite som krävs för att vardag ska bli undantag. Och hur farligt det är att i efterhand kalla vaksamhet för rädsla, när det i själva verket handlat om mönsterigenkänning.

Jag tänkte flera gånger; Vad händer om något händer här? Jag förstod något mer grundläggande – att jag befann mig i ett område där den sociala ordning jag tar för given inte längre gällde mig.

LÄS ÄVEN: Bland höghusen och betongen där Sverige gick sönder

Detta är vad ”särskilt utsatt” betyder i praktiken. Inte att platsen är ett offer, utan att vissa människor är det. Men det kan inte sägas rakt ut, eftersom hela den svenska berättelsen då spricker.

När klarspråk fördöms – och förnekelsen försvaras

Vi har skapat ett samhälle där språket inte längre skyddar människor, utan skyddar föreställningar. Där ord används för att dölja maktförskjutningar snarare än att beskriva dem. Där den som känner sig hotad förväntas tiga, och den som sätter ord på det uppenbara riskerar att själv bli problemet.

Detta blir särskilt tydligt när någon faktiskt bryter mot denna språkliga disciplin. När Donald Trump och hans administration talar klarspråk om de demografiska, kulturella och säkerhetsmässiga konsekvenserna av massmigrationen från Mellanöstern och Afrika till Europa, möts det inte med sakargument – utan med moraliserande raseri. Tonen fördöms, medan verkligheten lämnas därhän.

LÄS ÄVEN: På promenad i framtiden vi aldrig valde – det Sverige som blivit ett främmande land för sitt eget folk

I Sverige går den så kallade utrikespolitiska eliten i täten för denna förnekelse. Carl Bildt, en gång statsman men i dag reducerad till en ständigt twittrande kommentator utan ansvar och utan kontakt med verkligheten, fördömer Trump med en självsäkerhet som bara den kan uppvisa som aldrig behöver stå till svars för följderna av sin egen politik.

För Bildt och hans gelikar är migrationen alltid ett abstrakt projekt, alltid någon annans problem, alltid långt från de platser där människor faktiskt lever med resultatet.

Det är ett genomgående mönster – i Sverige betraktas ord om verkligheten som farligare än verkligheten själv.

Jag lämnade Vivalla med en klar insikt. Det som i dag är ”särskilt utsatt” i Sverige är inte vissa bostadsområden.

Det är sanningen – när den gör så ont att den hotar hela självbilden, hela språket och hela det som numera kallas det svenska tillståndet.