➤ KRÖNIKA  På lördagen inledde Sverigedemokraterna det man kallar sin förvalskampanj. Ett av de förslag som partiordförande Åkesson dammat av är Kent Ekeroths motion från 2011 om att medhjälp till brott mot Utlänningslagen inte längre ska undantas från kriminalisering utan betraktas på samma sätt som alla andra medhjälpsbrott. Svenskarna ska enligt förslaget också ha samma medborgerliga skyldighet att rapportera denna sorts brott till de rättsvårdande myndigheterna som alla andra lagöverträdelser man i sin vardag blir varse.

Detta kan i konsekvensens och logikens namn tyckas vara en självklarhet. Men så ser det inte ut i Sveriges i flera avseenden svårt vänsterliberalt/postmodernt kontaminerade lagstiftning där vissa brott i stället kommit att betraktas mer som civil olydnad.

Det är naturligtvis bisarrt att lagstiftaren (riksdagen) själv tar på sig rollen som icke-legitim maktutövare och lämnar utrymme för anarki i stället för att fullt ut fullgöra sin uppgift som den demokratiska institution man är. Men så blir det när vänstern får för stort inflytande med sitt paradoxala inverterade synsätt där demokratiskt styre betraktas som fascism och proletariatets diktatur och gatans parlament som höjden av demokrati.

Så länge den här sortens ideologiska Buttericks-glasögon endast bars av politiker i Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraternas vänsterfalang var det hanterbart. Men i takt med att tokvänsterns idéer formaliserats till dagens postmodernism har tankegångarna getts en klädnad som förfört också resten av socialdemokratin och även en stor del av den förment liberala borgerligheten.

Det i närtid tydligaste exemplet på detta stavas Centerpartiet. Nyligen gick man ut och ställde sig bakom en av Lagrådet med flera tunga remissinstanser som rättsvidrig totalsågad särlagstiftning om att ett i tre instanser prövat nej till asyl ändå ska innebära ett ja för 9 000 (inte så) unga afghanska migranter.

Annie Lööf, som tidigare bedyrat att hon hellre äter upp sina skor än blir stödhjul åt Socialdemokraterna, har fått sig ett berg av skor tillsända tillsammans med recept på hur dessa godast kan tillagas. Det är förstås ett på sitt sätt kul initiativ men samtidigt delvis grundat i ett feltänk som skymmer sikten för vad det är Annie Lööf sysslar med.

Det var inte så längesedan som Centerpartiet krisade rejält och såg ut att kunna åka ur riksdagen i kommande val. Nu ser det lite bättre ut på opinionsfronten och den främsta orsaken till det är att Miljöpartiet imploderat efter att ha visat sig inte vara regeringsansvaret vuxet. Många gröna väljare har tagit klivet över blockgränsen till det borgerligt gröna alternativet, Centern, och Lööf vill nu ge dem en ombonad miljö som de känner sig hemma i åtminstone fram till valet.

Lagförslaget om att ge 9 000 sittstrejkande afghanska män amnesti och låta dem gå i gymnasiet här, trots att många av dem saknar grundskoleutbildning och därmed gymnasiebehörighet, är inte Socialdemokraterna pappa till. Det är Fridolin, Ferm & Co som mellan övningarna på att göra handhjärtan kläckt den i eget tycke ljusa idén.

Socialdemokraterna som ogillade förslaget var övertygade om att det skulle stoppas i riksdagen och lät därför sin omogna regeringspartner hållas för att de inte skulle bli ledsna och kinkiga. Men i det taktiska tänket hade man glömt bort Centerpartiet.

Nu står S där med skägget i brevlådan och ett lagförslag som man inte vill ha men inte kan backa från. Detta därför att det viktigaste för Annie Lööf inför valet är att värva så många gröna röster som möjligt. Och återigen lyckas Miljöpartiet diktera svensk invandringspolitik, så som man gjort inte bara i den här regeringen utan även under epoken Reinfeldt.

Och på lördagen kom Centerledarens nästa flört med de politiskt hemlösa före detta MP-väljarna. Efter att Åkesson i en intervju klargjort att medhjälp till brott mot Utlänningslagen bör vara straffbart och medborgarna skyldiga att anmäla om de blir vittne till sådana brott, gick Annie Lööf ut i sociala medier och utgöt sig om ”totalitära stater” och ”angiverilagar”. Utspelet illustrerar en skrämmande brist på kunskap om alternativt respekt för demokrati och rättssamhälle och principen om att land ska med lag byggas.

Att blodbesudlat röda och gräsfläcksgröna asylhaverister i den politiska periferin drar osmakliga paralleller till nazi-Tyskland och angiveri av personer som gömde judar undan Förintelsens koncentrationsläger och gasugnar är en sak. Det är stollerier man får leva med i ett samhälle med yttrandefrihet. Men när ledaren för ett parti med hundraårig representation i den lagstiftande församlingen (riksdagen) inte förmår (eller vill) skilja på nazistiskt folkmord på judar och upprätthållandet av svensk migrationslagstiftning blir man orolig.

Frågan som inställer sig är: hur långt är Centerpartiet och Annie Lööf beredda att gå för att säkra så många stolar som möjligt i riksdagen i höst? Partiet har en historik av att omfamna islamism, månggifte och sharia i syfte att locka till sig den allt större andelen icke-integrerade invandrare i Sverige. Det ledde till viss turbulens och man tvingades backa.

Nu verkar man vilja ta igen på gungorna vad man förlorat på karusellen. Vilsna miljöpartister ska ersätta det islamistiska bortfallet. Då drar man sig som det förefaller inte för att dagtinga med demokratins och rättssamhällets fundamenta.

Eftersom udden samtidigt är riktad mot de som vill ha en mer ansvarsfull invandringspolitik, som anser att lagar ska följas och att dessa bör vara skrivna utifrån grundläggande rättsprinciper, så ställer man antagligen i utsikt att behålla en försvarlig andel av de asylrelaterade invandrarnas röster.

I denna grupps egenintresse ligger ju att Sverige har så öppna gränser som möjligt så att så många som möjligt av de landsmän man känner en större lojalitet med än Sverige kan ta sig hit och slå sig ned vid det svenska välfärdssamhällets färdigdukade smörgåsbord.

Hur det verkligen går för Centerpartiet i valet är fram till september förstås skrivet i stjärnorna. Redan nu kan vi emellertid konstatera att Annie Lööfs röstfiske blir en dyrbar historia för de svenska skattebetalarna.

Bara amnestin för de 9000 afghanerna kommer enligt en mycket försiktig beräkning att kosta i runda slängar tre miljarder skattekronor. Det är pengar som annars kunde ha använts till att fylla gapande hål i välfärden, polisen, infrastrukturen osv.

Hur många skattemiljarder tycker du att varje ny centerpartistisk riksdagsplats är värd? Frågan är särskilt relevant mot bakgrund av att Centern relativt nyligen positionerade sig som Sveriges mest nyliberala lågskatteparti. Nu gör man gemensam sak med partier som inte anser att ett par hundra miljarder skattekronor om året räcker att spendera på att förvandla Sverige till en multikulturalistisk utopi/dystopi.