Jordanien har blivit ett tillfälligt hem för drygt 1,4 miljoner syriska flyktingar sedan 2013. Nu börjar dock den jordanska gästvänligheten att komma till sitt slut: med diverse påtryckningsmedel tvingas syrierna att återvända. De flesta syrier som Samhällsnytt har pratat om är dock mycket ovilliga att komma tillbaka till sitt hemland och hyser en djup misstro mot den syriska regeringen. Läs Samhällsnytts reportage från Jordanien – landet som tagit emot flest flyktingar i Mellanöstern.

Ett litet land som befinner sig mitt i Mellanösterns konflikthärd har länge gett skydd till miljontals flyktingar från grannländer. Den första vågen som utgjordes av palestinierna med över två miljoner personer som för närvarande är bosatta i Jordanien har för alltid förändrat landets demografi och karaktär. Spänningar med palestinierna ledde till att jordanska armén i september 1970 gick till ett väpnat angrepp mot palestinska miliser i ett kortvarigt inbördeskrig som fick namnet ”Svart september”. Palestinierna blev därmed de sista flyktingarna som fick jordanskt medborgarskap.

Den våg av flyktingar från Irak – över en miljon – som kom efter kriget 2003 fick aldrig den möjligheten. De flesta har återvänt till sitt hemland, men de som är kvar i Jordanien har endast temporära uppehållstillstånd som måste förnyas var sjätte månad – även nu, femton år efter ankomsten.

Kriget i Syrien har lett till att ytterligare över 1,4 flyktingar kommit till Jordanien sedan 2010. Formellt stängdes gränsen mot Syrien 2013 – just för att stoppa inflödet. Dock hade Jordanien ingen möjlighet att bevaka sin långa och porösa landgräns i öknen – därför fortsatte inflödet.

I samarbete med det byggde UNHCR flera stora flyktingläger nära gränsen. Det största av dem har blivit Zaatari som ligger endast två mil från gränsen. I nuläget härbärgerar lägret drygt 80 tusen syrier. Lägret är omringat av en hög betongmur med militärer och poliser som bevakar entrén. Invånarna får lämna det under dagtid men måste vara tillbaka till kvällen.

Ju närmare syriska gränsen man kommer i Jordanien desto fler vägspärrar med tungt beväpnade poliser och militärer möter man på vägen. Den militära närvaron ökar påtagligt – inte minst på grund av att gränsen mot Syrien existerar endast som en linje på kartan. Det finns inga fysiska hinder som skulle stoppa terrorister eller radikala grupper från att ta sig till det jordanska territoriet. Detta ledde bland annat till att under kriget regimen i Syrien anklagade Jordanien för att landet ger skydd till oppositionella grupper.

Under senare tid har dock avspänningen i området blivit märkbar. I måndags öppnade Jordanien och Syrier gränsövergången i Nassib – för första gången på fem år. Gränsen återtogs från oppositionella grupper i juli och den syriska regimen vill demonstrera att kriget är över.

Samhällsnytt har pratat med flera lokala invånare som bor i gränsområdet. Enligt dem besökte många av deras jordanska vänner och släktingar grannlandet – detta inte minst på grund av att priserna för bensin och livsmedel är betydligt lägre i Syrien vars valuta har drabbats av devalvering under kriget.  Syriska flyktingar som bor i och kring Zaatari är dock långt ifrån entusiastiska när de får frågan om ett eventuellt återvändande till hemlandet.

Ahmeds familj (på bilder i bildspelet – anm.) har bott i Jordanien sedan 2013 – först i ett något mindre flyktingläger i Azraq, och sedan här, i Zaatari. Familjen som består av flera grenar kommer ursprungligen från Homs och bor i tre stora tält – 7 till 11 personer i varje. Trots att de endast får matkuponger från hjälporganisationer samt en liten oregelbunden inkomst från diverse knegarjobb kan de inte tänka sig att återvända.

– Vi tror inte ett dugg på vad de säger! säger familjeöverhuvud Ahmad till oss.

[soliloquy id="238544"]

Långt ifrån alla syriska flyktingar bor dock i lägren. De flesta bor i samhället – främst i städer som ligger mellan gränsen och huvudstaden Amman.

Samhällsnytt besöker staden Zarqa norr om Amman där flera kvarter i princip har blivit helt syriska sedan 2013. Området har ett dåligt rykte – vilket också syns på gatorna. Efter mörkrets inbrott skyndar bara enstaka fotgängare förbi. Infarter bevakas av poliser och militärer med bepansrade fordon och automatvapen.

Vi besöker en lokal organisation som startats av en förmögen kvinna för att hjälpa andra kvinnor – främst med flyktingbakgrund – att hitta sin plats i det jordanska samhället. Här möts de, lär sig sy, tillverka enkla souvenirer – men även för att byta nyheter och få ett socialt umgänge.

Mejada från Deraa i Syrien (utan niqab på bilden – anm.) är 45 och kom till Jordanien 2013. Hon bor med sina fyra barn och man i en trea i området som hon betalar 80 jordanska dinarer per månad för (drygt 1000 kronor). Hennes man har en hjärtsjukdom – därför får familjen 140 dinarer per månad från UNHCR. Mannen arbetar även som målare till och från vilket hjälper till att dryga ut familjens budget.

Mejada har många släktingar kvar i Deraa som hon har regelbunden kontakt med. Hon säger att enligt släktingarna har situationen blivit bättre, men hon är ändå skeptisk till att återvända:

– Det har blivit väldigt dyrt att bo i Syrien nu. Priserna är höga samtidigt som jobben är få. Om vi kommer tillbaka måste vi reparera huset som blev skadat under kriget, men byggmaterial, cement och dylikt kostar väldigt mycket.

Asma från förorten Kisway  i Damaskus, 31,  (i niqab i bildspelet – anm.) flydde till Jordanien 2014 – efter att hennes man dödats i ett fängelse. Då var gränsen redan stängd så hon med sina tre döttrar fick gå genom öknen för att nå Jordanien. Hon har ingen inkomst, trots att hon med familjen är registrerade hos UNHCR. Istället är hon beroende av det jordanska samhällets givmildhet. Det är vanligt förekommande att jordanska familjer från medelklassen hittar en flyktingfamilj och hjälper den månadsvis med en viss summa pengar eller förnödenheter. Ibland sker kontakten direkt genom vänner och släktingar, men ibland administreras den av lokala hjälporganisationer och moskéer.

Asma måste få in 100 dinarer varje månad för att betala hyran för sin lägenhet. Resten brukar komma i form av livsmedel. Även hon understryker de ekonomiska svårigheterna i Syrien. Hon tror inte heller på den amnesti som Assads regering nyligen utlyst för desertörer från syriska armén.

– De som kommer tillbaka utsätts för förhör på gränsen. Jag vet inte vad som kan hända oss om vi återvänder.

[soliloquy id="238448"]

Misstron mot regimen ligger djupt – men trots detta verkar det som att en del syrier ändå ska tvingas att återvända: Jordaniens gästvänlighet börjar ta slut.  I slutet av denna månad kommer UNHCR att ta bort det månadsbidrag som hittills hjälpt Mejadas familj att överleva. Även behandlingen av hennes mans hjärtsjukdom som hittills betalats av UNHCR kommer att kosta pengar from månadsskiftet.

– Jag vet inte vad vi ska göra nu. Ett läkarbesök kommer att kosta flera hundra dinarer, säger hon.

Även tillgången till matkuponger kommer att begränsas.

– De vill att vi ska återvända till Syrien helt enkelt.

För närvarande utgörs 15% av befolkningen i Jordanien av syriska flyktingar. I de flesta fall saknar de uppehållstillstånd och all kontakt med jordanska myndigheter. Det snabba inflödet har dragit det jordanska samhällets knappa resurser till en bristningsgräns.

Ett överskott av en villig och lågbetald arbetskraft har bidragit till att lönenivåerna i landet stagnerat eller sänkts samtidigt som priserna ökat.

– Vi har fått en högre brottslighet också, berättar Mohammed, en jordanier som själv arbetar för en hjälporganisation för oss.

– Det är inte så farligt än, med undantag för några områden, men det är dåligt ändå. Vi gav dem skydd när det pågick krig i Syrien, men nu är kriget slut. Det är bäst för alla om de återvänder, säger han.