En ny omfattande teknisk utredning från Baltic Marine Technical Investigation Group (BMTIG) slår fast att skadorna på M/S Estonia endast kan förklaras av en kollision med ett större fartyg – inte av bottenkontakt som tidigare utredningar hävdat. Samtidigt framkommer att vittnesmål om metalliska skrapljud aldrig togs tillvara, och en av landets främsta marintekniska experter riktar kritik mot hur de officiella analyserna genomförts.
Den närmare 200 sidor långa rapporten bygger på en rad tekniska delstudier av skrovskador, rörelser och energier från kapsejsningen till bottenläge. Enligt gruppen är den energi som krävs för att orsaka de 22 meter långa skadorna på styrbordssidan så stor att endast en kollision med ett tungt fartyg i rörelse kan förklara dem. Beräkningar visar att 140–180 megajoule skulle behövas – en nivå bottenläget inte kan ge upphov till.
Utredarna konstaterar att tidigare teorier om att skrovet skadats vid nedslaget mot botten inte går ihop med senare dokumentation från ROV-inspektioner och fotogrammetri. Dessa nya data gjorde det möjligt att fastställa att energin vid bottenkontakt var långt lägre än vad som krävs för att slå upp både hålen och de utdragna, överlappande deformationerna på styrbordssidan.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Rapportens huvudförfattare Johan Ridderstolpe påtalar att inte heller omfattande bergformationer skulle kunna ge upphov till skador av detta slag. Den bekräftelsen stöds av professor emeritus Anders Ulfvarson, som gjort egna energiberäkningar. De finner att den första bottenkontakten vid babord akter dämpade rörelsen så kraftigt att den efterföljande rörelsen inte kunnat orsaka styrbordsskadorna.
Utredarna redovisar tre större skaderegioner på skrovet: två stora hål – det främre först dokumenterat av Henrik Evertsson – samt en mellanzon med flera typer av strukturell deformation som talar för en längre kontakt i rörelse.
LÄS MER: Rakt på #15: Estonias förlisning – mörkläggning och lögner
Samtliga grunddata och matematiska modeller publiceras öppet, och BMTIG skickar nu rapporten till universitet, haverikommissioner och riksdagar internationellt. Gruppen säger sig inte dra slutsatser om fartygstyp eller nation, men menar att ansvaret nu ligger hos berörda myndigheter att utreda vad Estonia kolliderade med.
I rapportpresentationen framhåller man att det man kommit fram till inte är någon hypotes utan den enda möjliga slutsatsen utifrån hårda fakta: ”Det är tydligt att detta inte är någon teori utan en faktisk konsekvens av det nya kunskapsläget.”
Ignorerade vittnesmål om metalliskt skrap
Parallellt med de tekniska slutsatserna väcker äldre vittnesmål på nytt uppmärksamhet. Flera överlevande beskrev redan 1994 hur de hört kraftiga smällar och metalliskt skrap kort innan slagsidan uppstod.
Trots det förhördes centrala vittnen inte av haverikommissionen, och de intervjuer som genomfördes 27 år senare ska enligt beslut endast sparas som sammanfattningar – något som fått en av de intervjuade att JO-anmäla Statens haverikommission.
Vittnesexperten Bengt Schager, som sammanfattade de tidiga förhören, valde att lämna kommissionen då hans rapport hemligstämplades och han inte ville skriva under slutversionen.
Återkommande i polisförhör och anhöriggruppers minnesarbete är berättelser om en smäll följd av ett långdraget skrap. ”Det lät som om metall dragits längs fartygets botten.”
LÄS MER: Dokumentär avslöjar: Fyra meter stort hål i Estonia – avfärdades tidigare som konspirationsteori
Flera vittnen beskriver hur de kastades ur sina bäddar och hur vatten började rinna in strax efter ljuden. BMTIG understryker att den samstämmiga bilden från vittnesmål inte varit utredningens grund – men att de är förenliga med rapportens slutsatser.
Anhöriga och psykologisk stödpersonal från tiden efter katastrofen vittnar om att överlevande upplevde att ingen lyssnade på deras berättelser. I efterdyningarna uppstod också protester mot beslutet att inte bärga fler kroppar och mot planerna på att täcka vraket med betong, vilket först senare drogs tillbaka.
Professor kritisk till brister i haverirapport
Professor emeritus Anders Ulfvarson, som även medverkat i BMTIG:s granskning, har i decennier uttryckt oro över brister i den ursprungliga haverirapportens sammanfattande analys, även om han betonar att delutredningarna höll hög kvalitet. Han menade redan slutet av 90-talet att utredningen behövde kompletteras.
LÄS ÄVEN: Varannan svensk: Inte klarlagt hur Estonia förliste
Ulfvarson instämmer i rapportens slutsats att de primära skadorna uppstod vid ytan och resonerar vidare om möjliga orsaker, även om BMTIG själva inte drar några sådana slutsatser. Han framhåller dock i en kommentar till Världen Idag att kollisionen inte måste ha varit avsiktlig, så som det spekulerats om från olika håll. Han nämner att en civil fartygskollision sannolikt skulle ha lett till en sjöförklaring, vilket gör det möjligt – men inte bevisat – att händelsen kan ha involverat militär verksamhet.
Den nya BMTIG-rapporten lyfter fram att tidigare förklaringsmodeller inte håller när nya data och moderna beräkningar används. Vittnesmål som länge legat i skymundan får samtidigt ny tyngd när de tekniska analyserna pekar mot en händelse vid ytan snarare än på botten. Kritiken från erfarna marintekniker förstärker bilden av att Estoniahaveriet fortfarande rymmer obesvarade frågor – frågor som rapportförfattarna nu vill att myndigheter tar sig an i en ny utredning.
LÄS MER: Försvarsmakten: Estonia användes för militära transporter
