På promenad i framtiden vi aldrig valde – det Sverige som blivit ett främmande land för sitt eget folk

NYHETSKRÖNIKA • Det började som en vanlig arbetsdag i Kista. En promenad genom gallerian, några samtal med butiksägare, observationer av vardagslivets små detaljer. Men under ytan fanns något som grep tag. En känsla av att stå i sitt eget land – och samtidigt inte göra det. Det som skulle vara ett reportage blev en påminnelse om hur snabbt ett samhälle kan förändras när identiteten löses upp, språket tystnar och politiken tappar kontakten med folket den är tänkt att tjäna.

Efter besöket och reportaget om Kista galleria och centrum har några tankar stannat kvar i mig, som om de vägrar lämna kroppen. Det är funderingar som ligger under ytan av det vi ser: om nationell identitet, om språket som en gemensam bärande balk – och om vad som händer när den balken spricker.

LÄS MER: Kista: Här skulle Sverige bygga framtiden – nu flyr företagen och svenskarna

Men också om något ännu djupare: kolonialism, äganderätt till ett land, och behovet av ett gemensamt kulturellt rum för att människor ska kunna leva ihop utan att samhället faller isär.

Det kanske starkaste intrycket från min dagslånga vandring var när två skolklasser kom gående genom centrum. Små barn, 8–9 år gamla. Kanske 40, 50 elever totalt. Inte ett enda barn med svensk bakgrund. Flera flickor bar hijab, de små händerna som drog sjalen tillrätta medan de skrattade och puttade på varandra.

Och jag tänkte på mina egna döttrar i samma ålder, hur de stod framför spegeln och bråkade med håret, hur viktigt det var, hur det var en del av deras barndom, deras identitet. Det slog mig då med full kraft: detta är inte längre Sverige. Inte ens i sin mest generösa, mest inkluderande tolkning.

Jag har rest mycket i världen. Jag har bott utomlands i nästan 16 år. Jag är van vid att vara den enda som talar svenska, van vid att kliva in i miljöer där ingenting liknar det jag kommer ifrån. Men jag har aldrig känt den känslan i Sverige. Förrän nu. Förrän i Kista.

Kista som varnande spegelbild

Och i just det ögonblicket, där barnens skratt studsade mellan butikernas glasfasader, insåg jag att debatten som förts i decennier – den som handlat om svensk kultur, svensk identitet, svensk självbild – aldrig var oskyldig. Aldrig var en intellektuell lek eller bara ett opinionsläge. Det var ett projekt. En medveten ideologisk riktning.

Det är en kolonialism där man säger åt ett folk att deras land inte är deras. Att deras arv inte existerar. Att de är utbytbara. Att deras kultur är en konstruktion. Att deras motstånd är rasism. Att deras oro är fascism. Att deras kärlek till sitt land är något fult.

Jonas Andersson

Jag minns alla år av kulturdebatt, skriven och iscensatt av den vänster som dominerat våra medier och institutioner. Man sa: Sverige har ingen kultur. Svenskhet finns inte. Allt är lika svenskt. Alla är svenskar. Samtidigt som man demoniserade allt som ens luktade nationell gemenskap.

Vem minns inte Annie Lööf i SVT, när hon nästan frireligiöst förkunnade att alla får komma hit, att alla pratar svenska (!), och att det vore bra för Sverige – för företagen – om 30–40 miljoner människor från Afrika och Mellanöstern flyttade hit. Hit. Till ett nordligt land med knappt tio miljoner invånare, på en yta där vår civilisation formats i över tusen år.

LÄS ÄVEN: Centerledaren Annie Lööf spårade ur på Twitter – bad väljare ”krypa tillbaka under sin sten”

Eller Jimmie Åkessons enkla men briljanta fråga till Åsa Romson i riksdagen: ”Om jag åker tunnelbana i Tokyo – är jag japan då?”

Där, i det ögonblicket, avslöjades hela lögnen. Hela den ideologiska konstruktionen. Men lögnen fortsatte att upprepas, på universitet, i skolor, i medierna, i myndigheters värdegrundsplaner, i teaterpjäser och barnprogram. En totalitär diskurs, där nationalstaten målades upp som ett hot och svensk kultur som en skam.

Men det finns ett ord som få vågat använda: kolonialism.

Inte kolonialism i den gamla meningen – europeiska riken som erövrar världen – utan en ny sorts kolonialism, riktad inåt. Där det egna folket berövas sin historia, sin kontinuitet, sitt språk och sitt landstyre. Där eliter, aktivister och globalister omformar landet ovanifrån, utan mandat från folket, och där befolkningen förväntas acceptera att deras kulturella hem förvandlas till något de aldrig röstat för, aldrig bett om och aldrig ens fått diskutera öppet.

LÄS ÄVEN: Eliten gömmer sig bakom murar – folket betalar priset för deras mångkultur

Det är en kolonialism där man säger åt ett folk att deras land inte är deras. Att deras arv inte existerar. Att de är utbytbara. Att deras kultur är en konstruktion. Att deras motstånd är rasism. Att deras oro är fascism. Att deras kärlek till sitt land är något fult.

Propagandan som tog ifrån oss svenskheten

I detta projekt har vänstern gjort gemensam sak med både islamismen och de globalister som tjänar på att nationalstaterna löses upp. Och i detta tomrum, där ingen längre får tala om svenskhet, kliver starkare identiteter fram. Islamismens identitet. Klankulturens identitet. Segregationens identitet. De grupper som vet exakt vilka de är – och vad de vill.

Och i denna massiva förvanskning, där både språk och identitet slipats bort, står Sverige nu i ett vägskäl. Ett existentiellt vägskäl. För demokrati kräver ett gemensamt språk. En gemensam referensram. En känsla av att vi är ett ”vi”. Utan det finns ingen demokrati, bara intressegrupper, parallellsamhällen, klaner och konflikter.

Jonas Andersson

Under min tid som lektor på Konstfack såg jag hur detta arbete pågick helt öppet. Hur ansökningsmappar med “svenskklingande pojknamn” plockades bort innan de ens bedömdes. Jag protesterade. Jag förlorade. Vänsterfeministerna, redan dominerande, styrde institutionen mot politisk likriktning och konstnärlig utarmning. Men viktigare: de såg till att svensk kultur reducerades till något man skulle skämmas för.

Jag har sett hur svenska flaggstångar böjs i underkastelse och ställs ut som triumferande konstverk på Sergels torg. Hur svenska pojkar förnedras, hur svenska tjejer kallas “svennehoror” av unga män från Mellanösterns islamistiska kulturer. Jag har sett hur man lär svenska barn att de saknar arv, att deras historia är bristfällig, att deras trygghet är ett privilegium de bör skämmas över.

LÄS ÄVEN: Vreden växer i skuggan av journalistikens svek

Vi ska skämmas. Vi ska underkasta oss. Vi ska glömma att vi är ett folk. Vi ska glömma att vi har ett land.

Så har det låtit, dag ut och dag in, i årtionden. Och hur många folk i världen hade klarat den typen av psykologisk attack? Hur många hade stått emot en sådan propaganda?

Vad återstår när eliten river nationens fundament?

Svenskarna röstar inte på sin egen undergång för att de är korkade. De gör det för att de aldrig fått höra sanningen. De gör det för att medierna – de som skulle granska makten – blev maktens röst. De blev filter, grindvakter, propagandister. SVT. BBC. DN. Public service över hela västvärlden. I två decennier har dessa institutioner raderat verklighetsbeskrivningen och ersatt den med en ideologisk berättelse där svenskarna och européer i största allmänhet är bovarna, aldrig offer, aldrig ens människor i sin egen historia.

Och i denna massiva förvanskning, där både språk och identitet slipats bort, står Sverige nu i ett vägskäl. Ett existentiellt vägskäl. För demokrati kräver ett gemensamt språk. En gemensam referensram. En känsla av att vi är ett ”vi”. Utan det finns ingen demokrati, bara intressegrupper, parallellsamhällen, klaner och konflikter.

Kista är inte orsaken. Kista är symptomet. En föraning. En möjlig framtid, om ingenting förändras.

Och kanske är det just därför mitt hjärta slog så hårt där jag stod på torget i Kista. För jag såg Sverige, inte som det var, inte som det lovades, utan som det nu är på väg att bli. Ett land som glider ifrån sitt eget folk. Ett land som håller på att förlora sig självt.

Men det behöver inte sluta så. Inte om vi vågar se vad som faktiskt händer. Inte om vi återtar språket, självbilden, historien. Inte om vi slutar skämmas för det enda man aldrig ska skämmas för: sitt hem.

För den som inte har ett land – har heller inget att lämna till sina barn.

LÄS MER: Kista: Här skulle Sverige bygga framtiden – nu flyr företagen och svenskarna