DEBATT • Regeringen vill nu slopa strandskyddet för småsjöar och vattendrag. Att ta bort delar av strandskyddet är ett typiskt exempel på populistisk politik, där man fullt ut inte tar hänsyn till konsekvenserna för att vinna politiska poäng.

Detta är en opinionstext, åsikterna som framförs är skribentens egna.

Låt säga att vi har en mindre skogssjö med mycket klart vatten. Totalfosforhalten ligger på 12 mikrogram/liter. I de grunda områdena växer notblomster med sina små bladrosetter. Stränderna har gles vegetation av säv och vass. På ner till 4-5 meters djup växer glesa bestånd av ålnate.

Att dyka med snorkel och cyklop i en sådan sjö är fantastiskt på grund av den stora sikten. Jag har på ca 4 m djup sett stora 1 m långa gäddor stå bland ålnaten och en ål komma simmande över botten. Gäddornas längd kunde jag mäta med min simfena. Sedan kan man torka i solen, uppleva tystnaden och lite fågelkvitter.

Allt förändras vid bebyggelse

Vi tänker oss nu att bygg- och miljönämnden beslutar att ett antal fastigheter med bostäder får etableras intill sjön. Dessa behöver avloppsanläggningar som ofta består av slamavskiljare och infiltration, kanske upplyft på grund av hög grundvattennivå.

En bostadsfastighet är att jämföra med en fosfordeponi. De kommande åren kommer mängden fosfor i marken att öka runt bostadshusen och därmed intill sjön. I sandlagret och jorden i och vid infiltrationsanläggningen kommer fosforn att binda till det oxiderade järnen (Fe3+) som finns tillgängligt.

Men vid en bostad sker mycket verksamhet. En gräsmatta anläggs som kanske gödslas. Ett trädgårdsland vill många ha och för att få en hygglig produktion krävs ett NPK-gödselmedel där P står för fosfor.

Många vill ha hund och katt. Dessa behöver mat och de kommer att gödsla naturen runt fastigheten med bl a fosfor via urin och avföring. Även karlar gillar att då och då kissa utomhus. All denna oförstörbara fosfor binds till partiklar i marken. Marken blir mer och mer mättad med fosfor, först grunt och lokalt och sedan djupare och vidare i omgivningen.

Så länge som syrgasförhållandena i marken är bra hålls fosforn kvar. Men vid vårsmältningen blir marken mättad med vatten, syrgasförhållandena försämras och järnet reduceras till Fe2+. Då tappar järnet greppet om den bundna fosforn som nu går ut i lösning i grundvattnet som sakta rör sig mot sjön. Detsamma sker på hösten med det myckna regnandet. Men nu är marktemperaturen högre och därmed också den biologiska aktiviteten vilket ytterligare tär på syret.

Har själv gjort mätningar

År 1983 och 1984 undersökte jag ett område med fritidsfastigheter; Ekskogens fritidsområde och Älgeby fritidsområde i Vallentuna kommun. Där fanns två sjöar uppströms fritidsområdet, Hoven och Skären. Vattnet från dessa rann sedan cirka 2 km genom stugområdet och mynnade i Långsjön.

Den genomsnittliga fosforhalten (totalfosfor) under ett år i Hoven var på 12 mikrogram/liter och i Skären på 11 mikrogram/liter, vilket är näringsfattiga klara sjöar som exemplet ovan. Vid vattendragets inlopp i Långsjön hade den genomsnittliga halten fosfor under ett år ökat till 19 mikrogram/liter. I Långsjön kunde fosforhalten variera mellan 25 och 31 mikrogram/liter.

Hade inte fritidsbebyggelsen funnits så hade fosforhalten i Långsjön varit ungefär som i Hoven och Skären. Eftersom jag tog prover under alla årstider vid inloppet till Långsjön, så kunde jag konstatera att fosforhalterna var högst när vattenmängden var störst, alltså vår och höst, när marken mättats med vatten och syrebrist uppstår.

Sjön ändrar karaktär

Vi återgår nu till den tänkta klarvattensjön i exemplet ovan. Successivt så kommer fosforhalten på grund av bebyggelsen att öka i sjön. Att jag bara tar upp fosforhalten i denna beskrivning är för att fosfor normalt är den begränsade faktorn i sjöar och därmed bestämmer hur mycket växtlighet och alger som kan produceras.

Fosforhalten kommer nu i exemplet ovan att öka år för år och sjön att få en förändrad karaktär. Det klara vattnet försvinner och ersätts med mer och mer alger. I början binds en del fosfor i bottensedimentet, men algerna som faller till botten ökar också mängden organiskt material där, viket tär på syret.

Förr eller senare blir det en vinter med långvarig isläggning som gör att syrebrist uppstår. Då frigörs fosforn igen och sprider sig i det fyragradiga bottenvattnet. Vatten vid 4o C har den högsta densiteten. När resten av vattenvolymen på våren värms upp till 4 grader sker en omblandning som gör att fosforn når ytan och solljuset. Man kan säga att sjön självgödslar.

Det ger ytterligare näring till kisel- och grönalger. Uppstår nu kvävebrist i stället så kommer den återstående fosforn att tas upp av giftiga cyanobakterier (blågröna alger) som kan kompensera med att tillgodogöra sig luftens kväve. Ålnaten på djupet dör successivt på grund av bristen på solljus. Notblomstret trängs undan av annan växtlighet som vass.

Alla vinner i längden på strandskydd

Möjligheten att simma under vattnet och njuta av det man ser försvinner på grund av alla alger, och när det gått riktigt långt vill man kanske inte ens bada. Tystnaden vid sjön försvinner också eftersom människor har mycket för sig, gräsklippning, musikspelande, hundskall, vedsågning och mycket mer. Vid inversionsförhållanden transporteras också dessa ljud väldigt långt just över sjöar.

Utan bebyggelsen skulle alla år efter år kunna njuta av den klara skogssjön. En bebyggelse 100 m från sjön (normalt strandskydd) kommer kanske också att påverka sjön på sikt men processen kommer att ta mycket längre tid. Det betyder att ett skyddsavstånd på 100 m till sjön vinner alla på i det långa loppet. Med borttaget strandskydd blir alla på sikt förlorare.

Ulf Blomquist
Akademisk examen i biologi, kemi, miljöjuridik m m