När statsmedierna och DN ruttnar – och ersätts av det fria ordet

NYHETSKRÖNIKA • Public service står inte bara inför en kris – det står inför sitt eget sammanbrott. När BBC faller på sina egna manipulationer och SVT fortsätter gömma sig bakom en falnande fasad av ”saklighet”, blottläggs något större: en medieordning som inte längre bär sin egen tyngd. Publiken har slutat tro på det gamla och söker sig till nya röster, nya plattformar och nya sanningar. Det är i dessa sprickor – mellan arrogans och uppvaknande, mellan propaganda och verklighet – som det fria ordet nu bryter fram med kraft som inte längre går att stoppa.

Det finns ögonblick då kulisserna faller och hela hittepå-teatern ligger blottad. BBC:s kollapsande trovärdighet efter de manipulerade Trump-klippen var ett sådant. Det som en gång betraktats som världens mest respekterade public service-institution avslöjades med händerna djupt nere i den politiska syltburken, och plötsligt stod det klart för de flesta att något i grunden hade spruckit inifrån.

LÄS ÄVEN: SVT-skandalerna fortsätter radas upp – SD kräver att kulturutskottet kallar upp ledningen

BBC, denna gammaldags idol bland traditionella mediehus, blev över en natt en varnande symbol för vad som händer när ett medborgaruppdrag förvandlas till moralistisk och vänsteraktivistisk propaganda. 
I Sverige är situationen inte annorlunda, men här saknas den krisinsikt som åtminstone tvingade fram avgångarna (vd och nyhetschef tvingades avgå), i London.

Samtidigt spelar en annan aktör en minst lika central roll i den gamla mediestrukturen: Dagens Nyheter. Om SVT är megafonen, har DN länge varit predikstolen. Därifrån har man under årtionden predikat sin version av verkligheten med moralisk självklarhet, ofta utan att de egna påståendena ens överlever en elementär faktakontroll.

Jonas Andersson

SVT och SR fortsätter sitta orubbat i sina skattefinansierade kontrollrum och upprepa mantrat om ”oberoende” och ”saklighet”, samtidigt som redaktionella klippningar, politiska vinklingar och förutsägbara ideologiska preferenser utgör en så integrerad del av produktionen att ingen där ens reflekterar över det längre.

LÄS ÄVEN: SVT:s språkbruk: Högerextrem nämns 79 gånger oftare än vänsterextrem

De talar om ”public service-uppdraget” som om de var dess väktare, men väktaren har somnat. Nu vet vi att den snarare frivilligt blundat.
 BBC:s kollaps borde ha fått svensk public service att åtminstone kasta ett halvt öga på sig självt.

DN och SVT – två vävstolar i samma propagandaväv

Samtidigt spelar en annan aktör en minst lika central roll i den gamla mediestrukturen: Dagens Nyheter. Om SVT är megafonen, har DN länge varit predikstolen. Därifrån har man under årtionden predikat sin version av verkligheten med moralisk självklarhet, ofta utan att de egna påståendena ens överlever en elementär faktakontroll.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”SVT manipulerar – och kallar det ”public service”

DN:s historia är fylld av kampanjjournalistik som först presenteras med pompös auktoritet och sedan, när verkligheten slutligen hunnit ikapp, tyst korrigeras någonstans i periferin. Minns Sandvikenrapporten, alla påhitt om brandmän i Boden som saknade substans, de förvanskade intervjuerna, de ensidiga granskningarna och den ständigt återkommande reflexen att stämpla avvikande röster som ”desinformation” eller ”hot mot demokratin”.

De pekade ut, förstörde rykten, förvred kontext – och när allt föll samman stod ingen till svars.
 DN och SVT har i praktiken fungerat som två vävstolar i samma väv: DN spinner narrativet, SVT väver in det i statstelevisionens varmgrå filt av ”opartiskhet”. Tillsammans har de format en offentlighetskultur där vissa perspektiv har hemmafrid och andra betraktas som störande moment.

LÄS ÄVEN: DN gjorde snyftartikel om anställd på sossarnas trollfabrik – vägrar svara på frågor

Det är ett styrsystem – inte ett medielandskap.
 Men något håller på att förändras och det sker inte för att eliterna vill det, utan för att publiken har tröttnat. När människor upplever att de blir förda bakom ljuset, börjar de söka sig till andra källor. Folket gör det inte av ideologisk övertygelse utan av ren överlevnadsinstinkt: de vill ha information som inte filtreras genom en statlig eller storstadsliberal mall.

Och här träder de fria medierna fram, inte som en marginell rörelse, utan som ett reellt alternativ.

När publiken reser sig – och det fria ordet vinner mark

Sajter som Samnytt – där jag själv skriver – har vuxit just därför att de gör något som de gamla medierna slutat göra: de granskar, ifrågasätter och vågar låta röster höras som public service aldrig skulle släppa fram utan ironisk musik eller nedlåtande programledarleenden.

LÄS ÄVEN: Tidigare SVT-reportern: ”SVT är en megafon för mångkultur och massinvandring”

Människor känner att något äkta finns här: ett mod att säga det man faktiskt tror, utan att först behöva passera genom de gamla institutionernas ideologiska reningsverk.
 Och nu, som ett tecken i tiden, kommer Henrik Jönssons stora satsning 100%. Det är inte en blogg i ett garage eller en YouTube-kanal som växt ur frustration – det är ett fullskaligt mediehus med studio, redaktion, teknisk kompetens och framför allt en tydlig idé: att inte ljuga om sin världsbild.

Det fria ordet växer i sprickorna där public service har ruttnat. De gamla institutionerna står kvar som tomma kulisser, men deras magi är bruten och publiken har vänt ryggen åt scenen. Vad som nu reser sig är något större än en ny medieström – det är en kulturell omvälvning. Människor väljer själva sina röster, sina perspektiv, sina verkligheter. Monopolets tid är över. Framtiden tillhör dem som vågar tala – och dem som vågar lyssna.

Jonas Andersson

Public service hävdar en objektivitet de inte kan leva upp till. 100% gör tvärtom: de berättar öppet vilka de är, och lämnar det åt tittaren att avgöra vad man vill ta till sig.
 Och just detta har fått vänstermedierna att reagera som om någon tänt eld på deras trygghetszon.

LÄS ÄVEN: SR-chef försvarar rap om vapen och knark: Inte gangsterrap – det är svensk hiphop

Aftonbladet kallar satsningen ”smurf-TV för den lättkränkta högern”. Kulturjournalister skakar på huvudet, ledarsidor rasslar av oro och vänsterdebattörer försöker desperat avfärda projektet som oseriöst eller farligt. Man hör nästan paniken mellan raderna: tänk om denna nya medievärld inte går att kontrollera?

Tänk om deras tolkningsföreträde håller på att glida dem ur händerna?
 Sanningen är att det redan har gjort det. Public service är inte längre navet i den svenska demokratin, utan ett monument över en tid då människor inte hade några alternativ.

LÄS ÄVEN: Aron Flam om statsmedierna: ”En katastrof för kulturen och demokratin”

Nu finns det alternativ, och de växer. Och det är därför de gamla medierna rasar: för att monopolet är brutet. För att makten över verklighetsbeskrivningen inte längre ligger i samma redaktionslokaler som den gjorde 1995 eller ens 2010.
 Det betyder inte att fria medier är felfria – det betyder att människor äntligen kan välja. De kan jämföra, värdera, kritisera, ta ställning.

De behöver inte längre blint acceptera vad SVT säger eller vad DN skriver. De kan skapa sina egna informationsflöden, gå förbi grindvakterna och navigera en värld där ord inte längre behöver passera genom en ideologisk tullstation.


Public service kommer inte att reformera sig självt. De kommer fortsätta tala om oberoende, saklighet och ansvar – trots att förtroendet redan vittrar. Men samtidigt växer något annat fram: en ny offentlighet, mer pluralistisk, mer öppen, mer oförutsägbar, men också mer demokratisk än den statliga modell vi hade tidigare.

LÄS ÄVEN: SR-profilen Helene Bergman: ”Det är inte jag som lämnat demokratin – det är Public service som har gjort det”

Det fria ordet växer i sprickorna där public service har ruttnat. De gamla institutionerna står kvar som tomma kulisser, men deras magi är bruten och publiken har vänt ryggen åt scenen. Vad som nu reser sig är något större än en ny medieström – det är en kulturell omvälvning. Människor väljer själva sina röster, sina perspektiv, sina verkligheter. Monopolets tid är över. Framtiden tillhör dem som vågar tala – och dem som vågar lyssna.