LEDARE • Fyra partier med en majoritet av riksdagens mandat säger sig vilja se Magdalena Andersson som statsminister. Ändå kan de inte enas om vilken regering hon ska leda. Det märkliga parlamentariska dödläget sätter inte bara partiernas kompromissvilja på prov. Det aktualiserar också frågan om hur länge talmannen bör vänta innan han låter riksdagen göra det den är vald för – fatta beslut. Andreas Norlén kan – och bör kanske också – utlysa en omröstning redan på onsdag.

Sverige har hamnat i ett parlamentariskt moment 22. Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet förfogar tillsammans över 176 av riksdagens 349 mandat. Tidöpartierna har 173. På papperet finns alltså en majoritet för ett maktskifte och samtliga fyra partier har både sagt sig vilja ha ett sådan och pekat ut Magdalena Andersson som sin statsminister att leda den.

Problemet är att alla vill ha Magdalena Andersson – men ingen gemensam regering. Vänsterpartiet kräver att få vara med. Centerpartiet kräver att Vänsterpartiet inte får vara med. Magdalena Andersson ska försöka lösa en ekvation där två av de nödvändiga talen inte får förekomma samtidigt.

S-ledaren har fått och lämna tillbaka uppdraget en gång av talmannen, fått det en gång till och nu bett om en dags förlängning. Den fristen löper ut idag tisdag. Och redan imorgon onsdag kan riksdagen tvingas bekänna färg om Andreas Norlén tycker att processen att bilda en regering behöver få en spark i baken framåt, vare sig Andersson har något regeringsförslag att redovisa eller ej.

En majoritet som inte är någon majoritet

Det är frestande att beskriva situationen som att Vänsterpartiet blockerar en regering genom sitt krav på ministerposter. Men det blir alltför enkelt. Partiet har långt innan valet varit tydligt med vad man kräver för att släppa fram en regering. Efter att under tidigare mandatperioder ha fungerat som parlamentariskt underlag utan att självt få sitta vid regeringsbordet vill partiet inte agera ”dörrmatta” igen.

Man behöver inte sympatisera med Vänsterpartiets politik för att förstå logiken. Ett parti som är nödvändigt för att skapa en parlamentarisk majoritet kan rimligen fråga varför dess mandat ska räknas när statsministern ska väljas men inte när regeringen ska bildas.

Centerpartiets position är minst lika problematisk. Partiet är historiskt ett borgerligt och i dag i viktiga avseenden marknadsliberalt parti. Man har lämnat sitt tidigare borgerliga regeringsalternativ därför att man inte accepterar Sverigedemokraternas inflytande. Det har man naturligtvis rätt att göra.

Men när C söker sig till den andra sidan av blockgränsen följer ett nytt problem. Partiet vill samtidigt bestämma att ett av de partier som redan befinner sig där inte får delta i regeringen. Det är stöddigt att både byta sida och kräva att den nya sidan ska möbleras om för att man ska kunna tänka sig att vara där.

Därför är det missvisande att lägga ansvaret för låsningen enbart på Vänsterpartiet. Det handlar om två oförenliga villkor. C säger nej till den regering V kräver. V säger nej till den regering C kan acceptera. Magdalena Anderssons 176 mandat är därmed en matematisk majoritet, men ingen politisk sådan.

Riksdagen väljer en statsminister – inte en regering

Den svenska negativa parlamentarismen gör situationen särskilt intressant. Riksdagen röstar inte om en regering. Den röstar om talmannens förslag till statsminister.

För att Magdalena Andersson ska stoppas krävs att minst 175 ledamöter röstar nej. Hon behöver alltså inte samla 175 ja-röster. Det räcker att färre än 175 röstar emot henne. Det betyder något väsentligt i det nuvarande läget.

Vänsterpartiet och Centerpartiet behöver i en statsministeromröstning inte ta ställning till en regering där V ingår eller inte ingår, så länge Magdalena Andersson ännu inte presenterat någon sådan lösning. De måste i första hand ta ställning till den person som båda partierna själva säger att de vill se som statsminister.

Det skapar en konstig situation. Om C röstar nej därför att partiet befarar att V kan hamna i regeringen, röstar C emot sin egen statsministerkandidat på grund av en regering som ännu inte finns. Om V gör samma sak därför att partiet befarar att stängas ute, röstar även V emot sin egen statsministerkandidat på grund av en regering som ännu inte finns.

Båda positionerna är politiskt begripliga. Men de blottlägger skillnaden mellan vad partierna säger och vad deras krav faktiskt innebär. Det är också därför en statsministeromröstning kan fylla en funktion även innan alla förhandlingar är avslutade. Den tvingar partierna att bekänna färg.

V och C spelar inte med riktigt samma kort

Centerpartiets och Vänsterpartiets taktiska situation är emellertid inte identisk. För C kan en socialdemokratiskt ledd minoritetsregering utan V-ministrar mycket väl vara acceptabel. Partiet kan släppa fram Andersson och därefter försöka påverka politiken från fall till fall.

För V är situationen besvärligare. Om partiet först släpper fram Andersson utan några garantier och därefter nekas regeringsmedverkan har det förbrukat sitt starkaste förhandlingskort. Det kan visserligen rösta emot budgetar och i sista hand medverka till en misstroendeförklaring, men den politiska tröskeln för att fälla en redan tillträdd regering är betydligt högre än för att ställa krav innan den tillträder.

Det finns därför en rationell förklaring till att V driver frågan hårt nu. Men det förändrar inte grundproblemet. Fyra partier som tillsammans har vunnit den parlamentariska dragkampen med två mandats marginal måste också visa att de kan omsätta denna majoritet i någonting som går att regera landet med. Att kunna räkna till 176 är inte samma sak som att kunna regera.

Norlén har sett den här filmen förut

För talmannen Andreas Norlén är situationen på samma gång bekant och värre än tidigare. Han har erfarenhet av regeringsbildningar som utvecklats till långbänkar med ändlösa talmansrundor, sonderingsuppdrag och förhandlingar. Den utdragna processen har också väckt kritik, och Norlén har inför den här regeringsbildningen markerat att processen inte ska behöva bli lika långdragen igen.

Problemet är att det parlamentariska utgångsläget denna gång knappast gör hans arbete enklare. Det väcker frågan om talmannens uppgift verkligen är att vänta tills partierna har löst samtliga motsättningar åt honom.

Det är den inte. Talmannen ska söka fram en statsministerkandidat som kan tolereras av riksdagen. Han ska vara opartisk och bör naturligtvis inte använda sitt ämbete för att gynna eller missgynna någon politisk sida.

Men opartiskhet är inte samma sak som passivitet. Efter en rimlig tid måste det vara legitimt för talmannen att konstatera att sonderandet nått vägs ände och lämna över frågan dit den ytterst hör hemma – till riksdagens 349 ledamöter.

Ett förbrukat försök kan vara väl investerat

Invändningen är uppenbar. Talmannen har inte obegränsat med ammunition. Om riksdagen fyra gånger förkastar hans förslag till statsminister ska processen enligt grundlagen gå vidare mot ett extra val. Varför då ”slösa bort” ett av försöken på en kandidat som inte bara kanske utan sannolikt faller?

Därför att ett misslyckat försök inte nödvändigtvis är bortslösat. Det kan tvärtom vara precis vad som behövs för att bryta ett dödläge. Så länge regeringsbildningen består av sonderingar kan samtliga partier hålla fast vid sina maximala krav. Kostnaden är begränsad. Man kan fortsätta säga att någon annan måste ge sig.

En skarp omröstning förändrar situationen. Plötsligt måste varje parti ta ansvar inför sina väljare för ett faktiskt beslut. Centerpartiet måste förklara varför det eventuellt röstar ned den statsminister partiet sagt sig vilja ha. Vänsterpartiet måste göra samma sak.

Och om Andersson faller har ytterligare något förändrats – ett av de fyra försöken är förbrukat. Avståndet till ett extra val har blivit kortare. Det behöver inte vara ett misslyckande för talmannen. Det kan vara ett sätt att höja priset för fortsatt parlamentarisk oförsonlighet. Grundlagens fyra försök finns trots allt inte till för att aldrig användas.

Talmannen ska inte lösa partiernas problem åt dem

Här finns också en mer principiell fråga om talmannens roll. Ju längre en regeringsbildning pågår, desto större blir risken att talmannen förvandlas från konstitutionell processledare till någon sorts överförhandlare för det politiska systemet. Det är inte en önskvärd utveckling.

Andreas Norlén kan inte förhandla bort motsättningen mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet. Han kan inte bestämma om V ska få ministerposter. Han kan inte tala om för C vilken relation partiet ska ha till V. Det är politik. Och politiken är partiernas ansvar.

Talmannens uppgift är att se till att den konstitutionella processen fungerar. När han bedömer att tillräckliga försök har gjorts att finna en lösning bör han därför inte vara rädd för att låta riksdagen rösta. Det gäller även om omröstningen riskerar att sluta med ett nej.

Ibland är ett konstaterat misslyckande mer klargörande och isbrytande än ytterligare en vecka av resultatlösa samtal bakom stängda dörrar.

En regering måste också kunna regera

Det finns samtidigt skäl att inte göra själva statsministeromröstningen viktigare än den är. Att Magdalena Andersson kan tolereras av riksdagen innebär inte att hon också kan skapa en fungerande regering.

Det svenska systemet är byggt för minoritetsregeringar. En regering behöver inte ha en egen majoritet bakom sig och den behöver inte vinna varje omröstning.

Men den måste åtminstone ha rimliga möjligheter att få igenom budgetar – även om det i närtid faktiskt hänt att en regering fått regera på oppositionens budget – och tillräckligt mycket av sin politik för att regerandet ska vara meningsfullt.

Det är Anderssons verkliga problem. Hon skulle kunna släppas fram av både C och V och därefter upptäcka att varje möjlig regeringskonstruktion bryter mot något av partiernas villkor.

Det vore inte en konstitutionell kris. Men det skulle kunna bli en politisk sådan. Det är viktigt att hålla isär de två sakerna. En regering kan vara fullständigt legitim enligt regeringsformen och samtidigt vara nästan omöjlig att regera med.

Problemet är inte grundlagen

Det kan vara lockande att efter ännu en komplicerad regeringsbildning dra slutsatsen att det svenska systemet inte fungerar. Men den slutsatsen bör man vara försiktig med.

Negativ parlamentarism har en viktig funktion. Den gör det möjligt att bilda minoritetsregeringar i ett land där absoluta majoriteter är ovanliga. Alternativet – att kräva en positiv majoritet för varje regering – skulle inte nödvändigtvis göra dagens läge lättare.

Grundlagen kan skapa formerna för hur politiska konflikter ska lösas. Den kan inte tvinga partier att kompromissa. Fyra partier säger sig vilja ha Magdalena Andersson som statsminister. Två av dem ställer samtidigt villkor som inte kan uppfyllas samtidigt.

Det är inte regeringsformen som har försatt dem i den situationen. Det har de gjort själva.

Andreas Norlén bör ge dem en rimlig möjlighet att lösa problemet. Men hans uppgift kan inte vara att i all oändlighet skydda partierna från konsekvenserna av deras egna röda linjer. Förr eller senare måste frågan lämna talmannens rum och hamna där den hör hemma. I riksdagens kammare.

Där får de som säger sig vilja ha Magdalena Andersson som statsminister visa om de faktiskt menar det.