LEDARE • En mamma i Södertälje döms till fängelse för hedersförtryck efter år av hot, våld och kontroll mot sin dotter. Domen är den tredje i Sverige på lika många år där hedersförtryck är huvudbrott. Samtidigt säger regeringen att uppemot 240 000 unga lever under hedersrelaterat förtryck. Glappet mellan verklighet och rättsstat borde få varje beslutsfattare att skämmas.

Domen nyss mot den hedersförtryckande irakiska mamman i Södertälje är juridiskt viktig. Den visar att lagen om hedersförtryck faktiskt kan tillämpas. Men politiskt och moraliskt är den i sin egenskap av ett unikum samtidigt också ett monument över statens totala misslyckande.

LÄS ÄVEN: Arabiska föräldrar döms för hedersrelaterat förtryck och våld mot dottern

Tre domar på tre år

Mot bakgrund av att hundratusentals barn och unga bedöms leva under hedersnormer som begränsar deras liv, kroppar och framtid framstår rättssamhällets närmast obefintliga ingripande som obegripligt. Sedan 1 juni 2022 har hedersförtryck varit en egen brottsrubricering. Att man på tre och ett halvt år inte kunnat lagföra fler än tre av hundratusentals förövare, ge fler än tre drabbade offer upprättelse och befrielse, är ett underbetyg och en skandal som saknar motstycke i det moderna svenska rättsväsendets historia.

LÄS ÄVEN: Arabiska föräldrar åtalas för hedersförtryck – slog och förnedrade dottern efter måltid med manlig vän

Vilket annat grovt brott i Sverige – barnmisshandel, sexualbrott, grov fridskränkning – skulle accepteras med den omfattningen av rättslig frånvaro? Vi pratar om hundratusentals barn och unga, födda i Sverige men som berövas den uppväxt i frihet som svenska barn kan åtnjuta och som i stället tvingas leva som i föräldrarnas forna hemland.

Från Pela och Fadime till i dag – 25 år av handlingsförlamning

När Pela Atroshi mördades 1999 och Fadime Sahindal 2002 – ett år efter att hon för döva öron slagit larm om problemet i ett tal i Sveriges riksdag –blev hedersvåld ett begrepp som inte längre gick att ducka för och helt gömma undan. Fallen skakade Sverige och borde ha blivit startpunkten för ett kraftfullt, långsiktigt arbete. Men inte alla ville att det obekväma analyserades för ingående och gjorde sitt bästa för att misstänkliggöra detta som fiske i grumliga vatten.

Men visst hände något – ett kort tag: utredningar, handlingsplaner, särskilda samordnare och talrika läpparnas bekännelse om hur fruktansvärt detta var. Men i praktiken valde politiken – regering efter regering – att hantera symtomen, inte strukturerna. Det blev enklare att tala om “enskilda tragedier” än om ett kollektivt sanktionerat våld, religiösa och kulturella normsystem, familjer och släkter som sluter sig samman mot sina barn.

Ideologi före barns och ungas frihet

På vänsterkanten fanns länge ett motstånd mot att ens använda begreppet hedersvåld. Allt skulle inordnas i “mäns våld mot kvinnor”, trots att hedersförtryck ofta riktas mot barn och unga, utövas av både män och kvinnor och är kollektivt snarare än individuellt motiverat och utövat.

Fallet i Södertälje är ett typexempel: det är modern som är mest drivande i våldet, hoten och kontrollen – med faderns våld som ett underordnat verktyg bland flera.

LÄS ÄVEN: AVSLÖJAR: Hedersmördare i Västerås misshandlade dotter – blev svensk medborgare

Skälet till att förneka dessa skillnader var förment antirasistiska – invandrare skulle, och ska fortfarande, på gruppnivå framställas som antingen kulturellt berikande för Sverige eller som utsatta och offer för rasism och diskriminering. Allt annat riskerade underblåsa främlingsfientliga strömningar.

Intellektuellt var det en cynisk ohederlighet – och det är de hedersförtryckta flickorna som fått betala priset, i värsta fall plikta med sina liv, för att dölja sanningen och upprätthålla vänsterliberalismens narrativ och glättade fasad av invandringspolitikens effekter.

Forskningsläget: känt, men ändå oklart

Regeringen hänvisar i en debattartikel med bara några månader på nacken till studier som pekar på att uppemot 240 000 unga i Sverige lever under hedersförtryck. Siffran bygger på sammanvägda uppskattningar från forskare och enkätstudier.

Men siffran kan vara ännu högre, mörkertalet ännu större. Forskningen har länge lidit av brist på systematiska nationella kartläggningar, rädsla för att “peka ut grupper”, politisk ängslighet inför att tala om kultur, religion och normsystem, ovilja att blottlägga sin egen sociala ingenjörskonsts misslyckanden och feltänk.

Konsekvensen har blivit ett märkligt kunskapsläge där alla vet att problemet är stort – men ingen har velat tar reda på exakt hur stort och tala klarspråk om varför. Det är svårt att föreställa sig ett så dåligt kunskapsläge på något annan område där man befarar uppemot en kvarts miljon pågående brottsutsatta.

Regeringen lovar krafttag – men var har staten funnits tidigare?

I september 2025 skrev regeringen att man nu ”tar krafttag” mot hedersförtrycket och lade huvudansvaret på Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Kritiken är delvis berättigad, men också en selektiv berättelse med drag av historierevisionism.

Även borgerliga regeringar har fört en invandringspolitik som vida överstigit Sveriges integrationskapacitet, accepterat långvarig och accelererande etnisk segregation och låtit parallella normsystem från migranternas forna hemländerna slå rot och frodas i de segregerade områdena.

Ansvar kan inte outsourcas bakåt i tiden hur länge som helst. Hedersförtryck mot unga är dessutom bara ett i en lång rad av allvarliga problem i landets miljonprogramsförorter där numera nästan ingen svensk bor och som i takt med den demografiska utvecklingen getts nya namn som ”utsatta områden” eller ”utanförskapsområden”.

LÄS ÄVEN: Frun ville skiljas – hedersmördades av maken och släkten

Här grasserar också grov gängkriminalitet och antisocialitet, våldsbejakande islamism och antisemitism, misogyni, intolerans mot sexuella minoriteter, antidemokratiska värderingar riktade mot yttrande- och åsiktsfrihet samt skyhög arbetslöshet och lika högt bidragsberoende.

Inte bara socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister bär skulden heller för detta. Det är först inför och under den innevarande mandatperioden som de tre borgerliga regeringspartierna efter påtryckningar från Sverigedemokraterna börjat nyktra till om det invandringspolitiska haveriet.

Hedersförtryck: ett brott – men också ett system

Det största missförståndet i debatten är att hedersförtryck behandlas som ett individuellt brott bland andra. I själva verket är det ett kollektivt normsystem, där familj, släkt och ibland hela civilsamhällen deltar och där den som bryter mot normerna riskerar social utstötning, hot och våld – dödligt sådant i många fall.

Tre domar relativt 240 000 brottsoffer är ett logiskt resultat av ett system som aldrig på allvar velat konfrontera problemet på djupet. Någon annan förklaring finns inte till en diskrepans i det monumentalformatet.

Inte ett rättssystem – ett svek

När staten säger att 240 000 unga lever under hedersförtryck men bara lyckas lagföra tre fall, då är det inte rättsstaten som segrat eller ens försökt agera. Det är förtrycket i förorterna, som numera bara tillhör Sverige på papperet, som triumferar ackompanjerade med hurrarop från länder som Iran, Afghanistan och Irak.

Det aktuella fallet i Södertälje visar vad lagen kan göra – men, som endast den tredje i sitt slag, framför allt vad man inte har gjort på 25 år. Rätten till frihet att växa upp utan hot, våld och kollektiv kontroll gäller lika för alla i Sverige – i lagen och alla konventioner och andra rättsdokument som Sverige har undertecknat.

LÄS ÄVEN: Eldades upp när hon hucklevägrade – nu döms Shahidas pappa och bror

Det är bara i verkligheten den inte gäller lika – inte bara för en handfull utan för 240 000 unga eller fler. Det är bra att Tidöregeringen i sluttampen på mandatperioden lovar ”krafttag” och ”paradigmskifte” mot detta. Men det räcker inte och förtjänar inte bara beröm.

25 år för sent men bättre än inget

Det är 25 år för sent och regeringen kan inte heller avhålla sig från att samtidigt plocka partipolitiska poäng genom att peka finger mot andra och friskriva sig själva från ansvar. Men det är alltid något. Man saknar dock skarpa utfästelser om resultat eller en konkret nollvision.

Med tillräckligt kraftfulla åtgärder kan och bör hedersförtryck vara ett skamligt minne blott när nästa mandatperiod är till ända. Men vis av erfarenheten kan man befara att vi får uppleva ytterligare 25 år med lika tomt som högstämt prat och verkningslös politik med tjusiga fraser men i avsaknad av verkligt hårda nypor – och lika många då som idag som berövas den barn- och ungdom de har rätt till i Sverige.

I en kommande ledare skärskådar jag med kritiska glasögon den forskningsrapport från Nationellt centrum mot hedersrelaterat våld och förtryck (NCH) från förra året som ska ligga till grund för denna och kommande regeringars ”krafttag” mot hedersförtrycket – håll utkik.