➤ KRÖNIKA Som kulmen på en ”kärleksrelation” där 17-åriga Wilma Andersson levde under den betydligt äldre Tishko Ahmeds muslimska hederskulturella förtryck mördades hon. Hennes underkastelse hade inte varit tillräcklig. Wilmas kropp styckades och kroppsdelarna dumpades, troligen i sopbilen – utom huvudet som Tishko behöll som en trofé i en plastpåse i hemmet.

Om mordoffret inte hetat Andersson skulle vi antagit att brottet ägt rum i Pakistan eller kanske på IS-kontrollerat område i Syrien. Men brottsplatsen är den fordom gemytligt svenska varvsstaden Uddevalla i Bohuslän.

Sverige är inte det land det för inte allt för länge sedan var. ”Det gamla Sverige kommer inte tillbaka” slog den flerfaldigt skandalomsusade socialdemokratiska profilen Mona Sahlin fast i ett uppmärksammat uttalande i en intervju i statsradion för ett antal år sedan. Det var svenskarna som skulle anpassa sig till invandrarna, menade hon.

Wilma tog Sahlin på orden och försökte anpassa sig till Tishkos medhavda invandrarkultur. Det blev hennes död. Och hon är långt ifrån den enda unga kvinna som fått offra sitt liv på multikulturalismens heliga altare. Mordet på Tommie Lindh nyligen visar att män ingalunda heller är fredade.

Huruvida det gamla Sverige kommer tillbaka eller inte är en öppen fråga. Samhällsutvecklingen sedan Sahlin gjorde sin förutsägelse ger visserligen inga sådana indikationer för oss nostalgiker men lyssnar man på den politiska debatten verkar ändå polletten ha trillat ner hos flera partier än Sverigedemokraterna. Ord är emellertid inte detsamma som handling. Den som lever får se.

Det fick inte Wilma Andersson, så Mona Sahlin kan ju känna sig nöjd med att det gamla Sverige i varje fall inte kommer tillbaka för henne.

I tingsrätten dömdes Tishko till lagens strängaste straff, livstids fängelse. I genomsnitttsfallet innebär det i praktiken 25 år om och när strafftiden fastställs och med en tredjedel av strafftiden avdragen enligt praxis drygt 16 avtjänade år. Men det finns också exempel på där strafftiden när det bestämts varit väsentligt längre och fall där ansökan om tidsbestämning avslagits helt.

Bortsett från att man inte kan komma och gå som man vill är tillvaron i ett svenskt fängelse mer att likna vid att bo på hotell, men de grovt kriminella hålls ändå borta från gatan och möjligheten att dra olycka över ytterligare människor, vilket är det primära.

På fredagen meddelade Hovrätten för västra Sverige att man river upp livstidsdomen och beviljar Tishko en tidsbestämd fängelsedom på 18 år av vilka han endast behöver avtjäna drygt 11 (eftersom han får tillgodoräkna sig häktningstiden också).

Det är av outgrundlig anledning den längsta tidsbestämda frihetsberövande påföljd som kan utdömas i Sverige. Detta trots att regeringar på ömse sida blockgränsen i decennier tävlat med varandra i att framställa sig som straffskärpare.

Det är i varje fall en straffsänkning med 5 år jämfört med den genomsnittliga avtjänandetiden vid utdömande av livstid. Polismördaren Tony Olsson fick förra året sitt livstidsstraff omvandlat till 35 år och kommer ut 2022 efter att ha avtjänat drygt 23 år. Hans medmördare Jackie Arklöv fick i dagarna avslag på tidsbestämning och kommer att få sitta ännu längre, kanske för alltid om vi har tur.

Men i fallet Tishko försvann den parametern i och med hovrättens tilltag. Det ska visserligen vara hårda straff på att mörda poliser men dels har dessa (eller borde i varje fall ha) betalt för att jobba i ett riskfyllt yrke, och dels så styckade inte Olsson och Arklöv kropparna och hade inte utsatt poliserna för flera års förnedring innan morden. Deras motiv var bara att komma undan att gripas efter att ha fått ”snutjagen”.

Att utsätta en ung kvinna, inte ens myndig, för det Tishko gjorde hade sannolikt gett Wilma sår i själen och psykiska trauman för lång tid framöver, även om hon kunnat lämna honom och sedan träffat en hygglig svensk kille. Men nu mördades Wilma dessutom bestialiskt och i ett utdraget förlopp där hon måste ha känt långvarig dödsångest, smärta och lidande, varefter kroppen skändades på det mest vederstyggliga sätt.

Det borde inte vara tu tal om att den enda påföljd som kan komma ifråga är livstids fängelse. Det ansåg också Uddevalla tingsrätt. Men alltså inte Hovrätten för västra Sverige.

I en kommenterande artikel i Svenska Dagbladet försöker juridikprofessorn Mårten Schultz förklara för oss vanliga dödliga varför hovrättens mildare bedömning är ”självklar” trots att han inser att den framstår som stötande för det allmänna rättsmedvetandet.

Redan innan man ger sig in på att närgranska de juridiska och semantiska teknikaliteter som Schultz grundar sin argumentation på kan man konstatera att det där med demokrati i bemärkelsen folkvilja inte är något den gode professorn tycker bör tillåtas inverka för mycket på rättsskipningen.

Att förvärva en sådan instrumentell syn på straffrätt frikopplad från verkliga människor av kött och blod och deras rättskänsla och behov av upprättelse och trygghet i samhället är kanske en yrkesskada inom den högre juridiska professionen.

Det är måhända i sin tur en förklaring till det stora glappet mellan vår klemande vänsterliberala kriminal”vård” och den ”lås in på vatten och bröd och kasta bort nyckeln”-bestraffning som en majoritet av medborgarna tycker att mördare som Tishko förtjänar – det vill säga de som inte rentav menar att processen borde göras kort genom dödsstraff, vilket enligt undersökningar kan vara så många som varannan svensk.

Frustrationen över att något är ruttet i konungariket Sverige ökar ytterligare när man skärskådar de ”självklarheter” som Schultz anför för att Tishko ska ha ett lägre straff. Det verkar skrämmande nog inte bättre än att det i grund och botten kokar ned till kukmätning mellan lagstiftarna i riksdagen och lagförarna i domstolarna.

Vi som inte hängt med i turerna får av Schultz veta a) att mordregeln har ändrats flera gånger de senaste åren, b) att den regel som gällde när Tishko styckmördade Wilma skrevs in i lagboken 2014 på initiativ av Alliansregeringen som ansåg att för få morddömda dömdes till livstids fängelse och c) att man enligt den vedertagna legalitetsprincipen inte kan döma någon enligt en lagtext som inte existerade när brottet begicks. Så långt allting gott.

Den dåvarande ordalydelsen för vilken påföljd som skall utdömas för mord var ”fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller, om omständigheterna är försvårande, på livstid.” Det nya i lagparagrafen var ”om omständigheterna är försvårande”.

För oss vanliga borgare och bönder framstår det som tämligen självklart att det sätt på vilket Tishko mördade Wilma utgör försvårande omständigheter, dels i hur själva mordet gick till, dels i beaktande av den relation han hade till offret och hur han behandlat henne innan.

När en omyndig och mentalt inte fullt utvecklad person begår ett brott vägs den låga åldern in som en förmildrande omständighet. Det kan i vissa fall vara rimligt, i andra fall inte. Att mörda en omyndig flicka som på grund av ungdomligt oförstånd och avsaknad av andra vuxenegenskaper kan kuvas och manipuleras på ett sätt som en äldre kvinna genom erfarenhet, mognad och självkänsla i normalfallet har utvecklat resistens mot borde på motsvarande sätt vara en försvårande omständighet.

Sammantaget torde det var ställt utom varje rimligt tvivel att rekvisitet försvårande omständigheter är uppfyllt. Men icke.

Trots att det i de förarbeten som ledde fram till 2014 års lagändring tydligt framgår att försvårande omständigheter just ska betyda försvårande omständigheter menade landets högsta jurister att detta inte alls var självklart – tvärtom är det enligt dem (och Schultz) självklart att det ska betyda något helt annat, närmare bestämt ingenting alls.

Det är nämligen så att det redan för att döma ut den längsta tidsbestämda påföljden på 18 år står skrivet att mycket försvårande omständigheter måste finnas. Att i lagtexten lägga till formuleringen ”försvårande omständigheter” för utdömande av livstid ansåg de lärde därför vara ett semantiskt fel om avsikten varit att definiera försvårande omständigheter som går utöver vanliga försvårande omständigheter.

Varför lagtexten i denna skepnad ändå sattes på pränt i stället för att ordet ”försvårande” byttes mot exempelvis ”extraordinära” eller något liknande är oklart. Det är det även varför man inte som i andra sammanhang kunde gå till förarbetena och tolka lagtexten utifrån lagstiftarens intention.

För att detta ska bli begripligt krävs att man förstår att landets höga jurister betraktar sig själva som tillhörande ett högre stånd än det kreti och pleti som folket kan få invalda i riksdagen för att stifta lagar. Man försitter därför sällan ett tillfälle att få ge riksdagsledamöterna en knäpp på näsan.

Ibland är det befogat – dåliga lagar ser emellanåt dagens ljus, vilket den så kallade gymnasielagen är ett flagrant exempel på – men andra gånger är det bara prestigebetingade dumheter som undergräver allmänhetens förtroende för rättsväsendet, förmenar brottsdrabbade upprättelse och utsätter medborgarna för risk och fara.

Om det varit så ”självklart” som Schultz påstår att Tishko inte skulle dömas till livstid kan man undra varför inte tingsrättens jurister insåg det. Även om det i de lägre instanserna sitter juridiskt obevandrade nämndemän så finns där alltid åtminstone en utbildad domare, i ett mordfall som detta oftast flera.

Att det fanns utrymme även i lagen som den tidigare var skriven att döma Tishko till livstid framstår som sannolikt. I stället är det troliga att hovrätten valt att ändra påföljden i detta högprofilerade mål drivna av den fåfänga som råder inom skrået. Med sitt kunnande i juridiska spetsfundigheter hittade man ett sätt att ge riksdagsledamöterna ett mästrande rapp över fingrarna.

Den första januari i år ändrades lagtexten gällande påföljd för mord igen, nu på initiativ av den rödgröna regeringen. Den lyder numera ”Den som berövar annan livet, döms för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid”.

Syftet är precis som tidigare att fler mördare ska dömas till livstid. Om så verkligen blir fallet eller de höga juristerna hittar något sätt att dela ut en ny näsknäpp återstår att se.

Nu är det inte bara juristerna som ägnar sig åt kukmätning visavi politikerna. Även politiker emellan är det viktigt att framstå som den som har den längsta kanonen.

Sålunda gick justitieminister Morgan Johansson (S) ut på Twitter på fredagen för att plocka partipolitiska poänger på att Tishko slipper livstid eftersom lagtextens ordalydelse när Wilma mördades var Alliansens påfund.

Läsvärt av @martenschultz om dagens dom. Mordet skedde 2019, när Alliansregeringens mordparagraf fortfarande gällde.

Men sedan i år gäller vår skärpta lagstiftning, som syftar till fler livstidsdomar för mord.https://t.co/TivnQAFniy

— Morgan Johansson (@johanssonmorgan) October 23, 2020

Detta trots att ingen vet om hovrätten dömt annorlunda i det aktuella fallet utifrån dagens S-märkta lagformulering. Och oavsett vilket, är det osmakligt att exploatera Wilmas våldsamma och tragiska död på det sättet, i synnerhet som Johanssons parti och de regeringar det ingått i har ett minst lika stort medansvar till den invandringsrelaterade våldsutveckling som detta mord är ett exempel på.

Tishko tillhör utan tvekan den kategori kriminella som aldrig borde släppas ut ur fängelset. Egentligen borde han aldrig ha släppts in i Sverige, men det är en annan historia.

Visa alla artiklar av Mats Dagerlind

Opinion