➤ Efter medborgarjournalistens död har det uppstått en diskussion med somliga som manar till lugn och återhållsamhet samt menar att man ska hedra Rabanis minne genom att inte ”lansera konspirationsteorier”. Problemet med detta resonemang är att det här fallet potentiellt är mycket större än bara Rabani. Det hjälper knappast någon om de märkliga omständigheter som finns i det tystas och ingen utredning genomförs.

Jag träffade aldrig Bechir personligen. Det var han som inledde kontakten och erbjöd sin hjälp direkt efter en stenattack mot mitt hem. Han var faktiskt en av få som gjorde det, medan propagandisterna hos regimmedier varit upptagna med att antingen spekulera i att jag iscensatte attacken själv eller konstatera förnöjt att jag förtjänade den genom mitt arbete för en ”främlingsfientlig hatsajt”.

Den andra och sista gången jag hörde av honom var för två veckor sedan. Han skrev då från ett annat Facebook-konto eftersom hans huvudkonto stängts ner av Facebook. Först var jag lite skeptisk till hans uppgift om att en betrodd kontakt från ”säk” uppmanade honom till att vara försiktig och meddelade om en pågående kartläggning av honom. Dels visste jag inte att SÄK står för Säkerhetspolisens gamla namn. Och dels trodde jag att han drog lite för stora växlar för att få mer uppmärksamhet för sitt arbete – vilket är förståeligt.

”Säk” står för Säkerhetspolisen (för gamla RPS/SÄK) och inte säkerhetsbranschen. Är du säker på att han skrev ”Säk”?

— Fria Tider (@friatider) 15 december 2017

Men under samtalet märktes även något annat: Rabani var tydligen rädd och kände sig hotad. Nu, efter hans plötsliga död, framstår detta i ett annat ljus. Om jag ska försöka att sätta mig i hans situation verkar hans beslut att berätta om tipset logiskt: man vill ogärna framstå som en paranoiker genom att sprida ett högst luddigt tips till en bredare publik. Däremot är det ganska självklart att kontakta journalister och minska hotbilden genom att utöka kretsen av dem som känner till den.

En ung oppositionell journalist meddelar att han blev uppmanad av ”säk” att ”vara försiktig” och dör sedan plötsligt två veckor efter. Ett olyckligt sammanträffande? Det kan vara det. Men märkligheterna slutar inte där. Vår mejlkonversation med Rabani har redigerats av Facebook – alla hans svar på mina frågor är raderade. Som Samhällsnytt kunde berätta tidigare idag, tog vi del av flera chattar på Facebook med andra personer som visar på att endast vissa svar hade raderats. Detta tyder på att någon på företaget manuellt hade gått igenom chatthistoriken på alla Rabanis konton och tagit bort vissa svar.

LÄS MER: Medborgarjournalisten Bechir Rabani är död

Hur kommer det sig och varför? Facebook ger inga svar på de här frågorna.

I en klassisk mordbild ska alltid ett motiv finnas. Så vem och varför skulle ha ett intresse av att mörda Rabani? Att tänka igenom en möjlig motivbild i ett möjligt mord blir förstås ren spekulation, men den behövs för att se hur en situation som har lett till det eventuella mordet kunde ha uppstått.

Var han så pass farlig för en makthavare med resurser att beställa ett mord som skulle se ut som en naturlig död att det inte fanns andra sätt att stoppa honom? Jag tror inte det. Visst, skapade hans direkta aktioner lånade från gatuvänsterns arsenal stor uppmärksamhet på sociala medier. Dock gick antalet visningar på Megafonernas videoklipp kraftigt ner efter att Rabanis personliga konto med ett stort antal följare hade blockerats av Facebook. Utan tvekan var han mycket aktiv och kunde leda folk: i en annan situation – till exempel vid ett sammanbrott av samhällsordningen – är det inte svårt att föreställa sig honom som en ledare för en gruppering. Men mördas folk bara för det – på grund av probabiliteter som kan inträffa vid en viss situation? Knappast.

Ett annat möjligt motiv är att Rabani fick tag på information som man ville stoppa från att komma ut. Och där kan man nästan direkt avfärda någon inblandning av Aschberg. För det första för att han – trots allt sitt ”våldskapital” – troligen inte har tillgång till resurser för att planera och utföra ett sådant mord. Och för det andra för att Aschberg är en idealisk syndabock. En sådan halvskum medieprofil med en aggressiv och hotfull framtoning passar in perfekt som mördare.

Den mänskliga hjärnan tenderar att sammankoppla oförklarliga händelser som sker kronologiskt tätt efter varandra. Det blir så att säga ”därför” istället för ”och”. Att ha Aschberg som syndabock skulle utlösa en massa spekulationer om ”judisk konspiration” med åtföljande motattack från vänstern vilket skulle utgöra en perfekt cover-up för mordet.

Anklagelser om antisemitism skulle hagla och plötsligt handlar hela debatten om just antisemitism och ”judisk komplott” istället för om dödsfallet. Det borde den som eventuellt har planerat mordet känna till. Ännu märkligare blir det när vissa organisationer gör allt de kan för att marginalisera ett ifrågasättande av Rabanis dödsorsak genom att koppla vartenda sådant ifrågasättande till antisemitism – som till exempel vänsterbloggen Inte rasist men gjorde igår genom att använda en direkt lögn:

Så här jobbar @interasistmen :de klumpar min tweet som inte innehåller något alls om Aschberg eller någon ”judisk konspiration” ihop med dem som gör det och skriver ”indirekt insinuerar”. Det är inte ens GBA, det är ett steg efter. Direkt lögn vore nog passande benämning? https://t.co/3wQhjbpsaC

— Egor Putilov (@EgorPutilov) 17 december 2017

Men vem då, om inte Aschberg? Vem som helst. I nuläget vet vi för lite om vilka gräv Rabani arbetade med. Vill man stoppa någon viktig information från att komma ut arbetar man förebyggande – utifrån hur journalister själva arbetar. Om man mördar en undersökande journalist – då är det för sent och då kan man räkna med att den skyddsvärda informationen kommer ut förr eller senare.

LÄS MER: Polisen – vi utreder inte Bechir Rabanis död

Att arbeta preventivt innebär att eliminera alla trådar som kan leda till ett avslöjande. En journalist kan lätt missa en uppgift som får alla larmklockor att ringa hos en expert med spetskompetens i ämnet. Det är av denna anledning som stora medier ibland publicerar lösa trådar istället för ett färdigt avslöjande – i en förhoppning om att uppgiftslämnare eller visselblåsare ska träda fram och berätta mer.

Rabani kan således ha kommit något riktigt stort på spåren som han själv inte insåg betydelsen av.

Strax innan sin död aviserade han ett kommande avslöjande om Facebook. Företaget som fram tills nyligen åtnjöt en del goodwill från sina användare har på senare tid visat sig vara något helt annat än den bild det torgför.

Granskning av Facebook är svårt – inte minst tack vare företagets bristande transparens och hemlighetsmakeri. Till exempel är två av tre Facebook Sweden AB:s styrelseledamöter utländska medborgare bosatta utomlands. Företaget saknar tydliga kontaktvägar för press. På senare tid har det blivit alltmer uppenbart att Facebook håller på att bli en underavdelning i etablissemangets sanningsministerium.

Att Facebook manuellt raderade vissa svar från Rabani i hans chattar med andra användare är ovanligt och anmärkningsvärt. Ska det ses som ett klumpigt försök att sopa igen spåren?

En annan fråga är vem som har förmåga att genomföra ett sådant komplicerat mord. Genom åren har en lång rad säkerhetstjänster ertappats med att använda gifter som simulerar en naturlig dödsorsak. Vi det här laget kan man anta att även mäktiga privata aktörer har tillgång till de här metoderna. Med andra ord behövde Rabani knappast stå i vägen för CIA eller FSB för att bli mördad på det här sättet.

De märkliga omständigheterna i fallet Rabani är för många för att bara avfärdas som spekulationer. Det behövs en grundlig och transparent utredning för att antingen avskriva misstankarna eller gå till botten med dem. Med en grundlig utredning menar jag inte en rutinmässig obduktion, utan toxikologiska prov i oberoende laboratorier samt maximal transparens i fallet. Eftersom det handlar om misstankar om ett mord på en journalist – och Rabani var en journalist och opinionsbildare oavsett vad regimpropagandister kallar honom – borde fallet ges högsta prioritet.

LÄS MER: Skärmdumpar avslöjar – Facebook redigerade Rabanis konversationer i efterhand

År 2003 dog den ryska undersökande journalisten Jurij Shchekochikhin efter en kort och mystisk sjukdom. Trots att polisen la beslag på obduktionsrapporten läckte det ut att det hade hittats flera kemikalier i hans kropp som inte är naturligt förekommande i en människa. Misstankarna restes om att han förgiftades med tallium. Trots det kompakta motståndet från högt uppsatta makthavare och bristande demokrati i landet öppnades en mordutredning i fallet. Kan Ryssland så kan Sverige.

Det är sannolikt att dödsorsaken i detta fall är naturlig. Men om det finns en minsta chans att det inte är så, borde alla nödvändiga resurser sättas in för att utreda fallet. För alternativet är skrämmande – att acceptera och godta att det kan finnas osynliga makthavare bakom kulisserna som dödar journalister och opinionsbildare efter eget behag.

Opinion