➤ KRÖNIKA 2018 års val ger skäl till viss självrannsakan och omprövning av metoder och strategier. Låt oss dra lärdomar som vi kan ta med oss in i kommande fyra år av kulturkamp och opinionsbildning. Låt vår läxa från årets val bli kostsam för etablissemanget i nästa.

Under parollen ”Vi är 82% – antirasistisk demonstration” samlades igår unga politiker från SSU, LUF, Grön ungdom, Ung Vänster och CUF på Norra bantorget i Stockholm. Detta är ett tecken i tiden. Av VALU att döma så delar såväl Centerpartiets som Liberalernas väljare i hög grad de traditionella vänsterpartiernas värderingar, problemformuleringar och världsbild.

Vidare visar VALU med all tydlighet att det i stort sett bara finns tre partier som SD kan hämta väljare från med sina två kärnfrågor, migration samt brott och straff: M, S och KD. Och de enda partier som SD:s väljare vill se i regering är SD, M och KD. Omvänt så är M och KD:s väljare de enda av de gamla riksdagspartiernas som vill se en regeringsbildning tillsammans med SD.

Föga förvånande så var det just dessa två borgerliga partier som tappade högst andel av sina väljare till SD i årets val. Sedan migrantkrisen 2015 och en bra bit in i valrörelsen såg det ut som att ännu fler väljare var på väg att byta parti – inte sällan har SD fått opinionssiffror så höga som omkring 25 procent. Men någonting tycks ha hänt de senaste 1-2 veckorna innan valet. Många väljare som 2014 röstade på M och KD, och som sedan migrantkrisen har planerat att rösta på SD, återgick nu till sina gamla partier och frågan är varför.

Eftervalsanalyser – i synnerhet efter ett val som gått sämre än förväntat – är inget bra sätt att skaffa vänner. Ofrånkomligen och av nödvändighet blir fokus att, i egenskap av proffstyckare med facit i hand, efterklokt sitta och kritisera och försöka finna brister i ideellt kämpande partiaktivisters arbete. Trots det vill jag göra just detta i förhoppning om att kanske bidra med ett eller annat perspektiv som i bästa fall kan leda till konstruktiv utveckling av de svenskvänliga partierna.

Den första lärdomen är knappast ny, men ändå värd att än en gång analysera: etablerad media är våra politiska motståndare. Detta är inte mer kontroversiellt än att så kallad ”alternativ media” (jag vet – snart måste vi enas om ett bättre begrepp) är våra vänner, och vi måste alltid ta detta i beaktande. 2015 års migrantkris tog de gamla sju riksdagspartierna – den så kallade sjuklövern – och deras vänner inom journalistkåren på sängen. Krisen exponerade bristerna i den migrationspolitik som sjuklövern fram tills dess hade bedrivit. Följaktligen rusade Sverigedemokraterna i mätningarna.

Allt sedan dess har S och M jobbat hårt med att omprofilera sig som mer ansvarstagande och restriktiva i migrationsfrågorna. Och med medias hjälp tycks man över tid ha lyckats övertyga många väljare om att man på ett trovärdigt sätt faktiskt har svängt i frågan. De partier vars väljare tycker att migration är viktigast är SD följda av Fi och MP. Detta talar för att svenska folket – undantaget SD-väljarna – inte har förstått hur omfattande invandringen fortfarande är.

Att väljarna tycker att S är näst bäst på migration efter SD stärker denna bild. Många tror att S har ”åtgärdat problemen” som exponerades 2015. Dessutom tycks många väljare tro att invandringen till Sverige sedan 2016 skulle vara väsentligt mindre än innan, t o m på ”EU:s miniminivå”. Detta är så klart ren lögn: Sedan 2016 har 375 tusen invandrare getts uppehållstillstånd i Sverige – en nivå högre än någonsin tidigare i vårt lands historia fram till migrantkrisen.

För att mildra de upplevde konsekvenserna av krisen har även media och politiker lyckats sprida bilden av att Sverige upplever hög ekonomisk tillväxt – trots att vår BNP per capita har ökat minst i hela EU det senaste året. Och som ett brev på posten, knappt fyra dagar efter att vallokalerna stängde, så kom SCB idag på att man ända sedan 2016 har överskattat den svenska tillväxten och försett svenska folket med felaktiga siffror.

När SD lanserade sin kampanj med stora bilder på företrädare men utan budskap så sa experter inom politisk PR och kommunikation att detta var ett smart och väl genomtänkt drag eftersom partiet har ett så starkt varumärke att det räcker med att bara synas i folks vardag och ge ett sympatiskt intryck. Detta är knappast fel i sak, men resonemanget var bristande.

Väljarna vet förvisso vad SD har för kärnfrågor – det hade de knappast behövt upplysas om. Men väljarna saknade problembeskrivningen för vilken SD:s politik är lösningen. Även om SD:s politik inte krävde ytterligare förklaring så hade man behövt jobba mer med att få ut kunskap om det faktum att Sverige just nu upplever invandringsnivåer högre än någonsin skådade innan 2015 års migrantkris.

SD riskerar i nästa val att ”slå i taket” och nå mer eller mindre hela partiets potentiella väljargrupp – dvs de väljare som i någon mån delar vår världsbild och problembeskrivning. Det finns två sätt att växa därefter:

1) Genom att anpassa partiets politik efter de mer liberalt orienterade mittenväljarna som efter en lång tids indoktrinering har köpt vänsterns världsbild. Eller…

2) Genom att ändra på väljarnas världsbild så att allt fler förstår behovet av SD:s politik. I grunden handlar detta om att vi måste få folk att förstå den demografiska frågan och dess konsekvenser på djupet, men också i rena siffror.

Vägen dit är dock en balansgång. SD var i detta val starkast bland svenska män som misstror politiker och är antingen med i LO eller arbetslösa. Detta är det samhällssegment som bäst förstår den demografiska situation som Sverige befinner sig i. Men mer intressant för partiet är att analysera vilka de potentiellt nya SD-väljarna är. Min gissning är att det fortfarande i hög grad är svenska män, men att det handlar mer om tjänstemän, medelklass, egenföretagare och storstadsbor.

I nästa val måste SD försöka bryta igenom i de större städerna och i medelklassen, men också bland unga och kvinnor. Fokuserar man allt för mycket på att opinionsbilda i “hårda frågor” så riskerar man att fortsätta alienera två viktiga väljargrupper inom vilka stödet för SD i detta val tyvärr minskade relativt övriga befolkningen: unga väljare i allmänhet och unga kvinnor i synnerhet.

Gapet mellan unga svenska kvinnor och något äldre svenska män ökade ytterligare i detta val och detta är något som SD måste adressera. I takt med den demografiska förändringen av Sverige så blir det allt svårare för SD att öka genom stödet från svenska män och här uppstår målkonflikter: strategierna som krävs för att övertyga väljarna om demografin och behovet av nationalism står åtminstone på kort sikt i motsats till de strategier som kan göra partiet mindre främmande för unga kvinnliga väljare.

Så hur ska man å ena sidan kunna upplysa väljarna om situationens hårda allvar, samtidigt som man adresserar dessa viktiga potentiella väljargrupper som redan idag tycker att SD:s kommunikation är för hård och för fokuserad på migration och demografi? Svaret här måste nog bli att det ska inte SD göra. Åtminstone inte fullt ut. I den kamp mot tiden vi befinner oss i, med marginalerna emot oss, så bör nog SD:s fokus under kommande mandatperiod och inför nästa val vara att väljarmaximera. Dvs att nå nya grupper som är mer liberalt sinnade än dagens sverigedemokratiska kärnväljare.

Den mer långsiktiga uppgiften att förändra svenskarnas världsbild, värderingar, problemformuleringar och självbild faller mer naturligt på oss som idag inte är partipolitiskt engagerade. Vi som skriver krönikor och nyhetsartiklar, gör youtube-dokumentärer, poddar och musik, arrangerar partipolitiskt obundna kampanjer och demonstrationer – det är i första hand vi som måste hitta vägar att stärka vårt inflytande över den allmänna debatten och kulturen. På nätet såväl som i folks fysiska vardag. Drygt fyra procent av väljarna röstar inte på MP pga att MP har övertygat dem om klimatkatastrofer, utan pga att media har gjort det.

Vidare så finns det så klart en rad politiska frågor som SD redan har, eller kommer att behöva, backa eller delvis backa ifrån, eller åtminstone lägga åt sidan i syfte att välja sina strider mer strategiskt. Jag tänker på NATO och EU, aborter, homoäktenskap och homoadoptioner, medborgarskap och integration. Det är här som Alternativ för Sverige kan spela en betydelsefull roll. Politiskt var AfS rätt ute – det råder knappast någon tvekan om att en stor andel av de konservativa och Sverigevänliga väljarna i mycket hög grad sympatiserar med partiets program. Att man trots det inte lyckas ro hem mer än ca tjugo tusen röster beror sannolikt på framförallt två saker:

1) SD är fortfarande det parti som i väljarnas ögon utmanar etablissemanget och har allt momentum. Och det lär så förbli tills dess att SD är del av ett regeringsunderlag, vilket förhoppningsvis kan ske redan denna mandatperiod.

2) Mediatystnaden omkring AfS var närmast total.

Med dessa förutsättningar var det mycket svårt för AfS att slå igenom och skrälla i ett riksdagsval sex månader efter partiets lansering. Men även om tjugo tusen röster sannolikt är långt under vad de flesta hade förväntat sig så bör man ha i åtanke att SD nådde samma nivå först i det fjärde riksdagsvalet man ställde upp i, och efter att partiet hade funnits i tio år. Noteras kan också att om Sverige hade haft ett proportionellt valsystem där varje röst var lika värd så hade AfS tagit ett mandat även med nuvarande resultat.

AfS måste nu förbereda sig på att gå den långa vägen som SD har gått. Bygga organisation, fokusera på kommunala mandat och på att åtminstone nå 1%-spärren i nästa val. Mellan valen kommer man behöva ägna tid åt utbildningar och medlemsvård, idé- och programutveckling. Och först av allt bör man göra en djup analys av årets val och partiets målgrupp. Gissningsvis kommer slutsatsen bli att partiet även fortsättningsvis måste provocera i syfte att kunna bryta igenom bruset – men att man kanske behöver vara lite mer finkänsliga i sin balansgång för att inte uppfattas som ett gäng radikala provokatörer.

AfS satsade mycket resurser på att få spridning i sociala medier under valrörelsen. Det föll ut väl i den mån att man lyckades samla 60 000 likes för sin Facebook-sida och nå ut till hundratusentals användare av sociala medier. Aktiviteten var så hög att man lyckades tvinga fram en rad positiva rubriker i etablerad media. Men om alla dessa likes kan komma att visa sig vara en användbar bas framöver så övertygade det inte i valet. Min gissning är att det beror på att man i hög grad spred material av karaktären stökiga torgmöten eller frasradikala reaktioner på invandrarbrott och dylikt.

Under valrörelsen tenderade jag ändå att tro att spridningen och den återkommande exponeringen av varumärket i sig skulle kunna vara tillräckligt för att locka över fler nationalistiska väljare till partiet. Men med facit i hand så tror jag att man framöver mer bör fokusera på att nå potentiella väljare med fler politiska budskap. Här erbjuder Facebook enorma möjligheter: Man kan skräddarsy ett antal sakpolitiska förslag och sen noggrant definiera rätt demografiska målgrupp för varje enskilt budskap.

Ibland under valrörelsen – inte minst vid lanseringen – kändes AfS som ett kaxigt, fräscht och nytt populistparti, förandes tankarna till Ny Demokrati och Donald Trump. Men senare under valrörelsen kom man istället allt mer att framstå som högljudda konfliktsökare, snarare förandes tankarna till Nationaldemokraterna. Denna tendens har även idéhistorikern Jan Olof Bengtsson uppmärksammat. Detta gjorde sannolikt ingen större skillnad varken till eller från i detta val eftersom man ändå hade så svårt att höras och synas. Framöver så tror jag dock att man kommer behöva moderera sig lite om man inte bara vill vinna sympati för ens mod och idealism, utan också stöd för ens politiska plattform.

SD gjorde också det strategiska misstaget att försöka ta tillbaka väljare från AfS, genom att bemöta partiets valprogram med egna utspel om återvandring och asylstopp – givetvis utifrån den av opinionsmätningar understödda bilden att AfS hade ett betydligt starkare stöd än vad som visade sig vara fallet på valnatten. Som jag redan har varit inne på så är det sannolikt bättre att SD istället fokuserar på att göra inbrytningar bland nya väljargrupper för att växa och samtidigt bredda det totala stödet för nationalistiska partier.

Givetvis hade jag hoppats på att få skriva en valanalys om hur 2018 blev det stora parlamentariska genombrottet där SD med råge passerade tjugo procent och blev Sveriges största parti, samtidigt som AfS nådde långt över en procent och därmed redan hade lagt en språngbräda till riksdagen inför nästa val. Nu blev det inte riktigt så. Men summa summarum gick vi ändå starkt framåt och vi får se detta som en chans till självrannsakan, analys och omprövande av vissa strategier.

Nu har vi fyra år på oss att jobba utom- och inomparlamentariskt med kulturkamp och opinionsbildning på både djupet och bredden. Och drar vi rätt slutsatser av årets val så står det kanske ”Vi är 42%” på de skyltar som SSU, LUF, Grön ungdom, Ung Vänster och CUF viftar med på Norra bantorget om fyra år.

Opinion