I norra Sverige görs stora industrisatsningar. De väntas höja Sveriges BNP med flera procent. Det finns dock en baksida: de planerade investeringarna i elproduktion och infrastruktur för överföring av el kommer endast att kunna täcka en tredjedel av de elintensiva företagens behov. Den väntade elbristen i norr kommer sannolikt att få elpriserna att rusa i hela landet. Det förutspår konsultbyrån McKinsey i en färsk rapport som citeras av Affärsvärlden.

De omfattande industrisatsningarna i Norrbotten beräknas på kort tid ge en rejäl skjuts åt den svenska samhällsekonomin som avspeglar sig tydligt landets BNP. Men det är under förutsättning att det produceras tillräckligt med el för att driva dem och att den elen också kan överföras till företagen.

Den förutsättningen ser inte ut att komma att finnas. Om det är produktionen som fallerar finns alltid möjlighet att köpa el från utlandet men är det begränsningar i överföringskapaciteten hjälper det inte alldeles oavsett hur mycket el som kan handlas på börsen.

Två scenarier

I det första scenariot kan elpriserna skena och äventyra lönsamheten inte bara i de nya företagen i norr utan också många elintensiva företag på andra håll i landet när prisrusningen når dem. I det andra fallet kommer de industriella storsatsningarna i norr inte att kunna gå för full maskin och effekten på Sveriges BNP bli avsevärt lägre än vad som förespeglats.

Det här beskrivs i McKinsey-rapporten som ”en riskfaktor”. En annan riskfaktor är att en stor del av de här industriella storsatsningarna har en ”grön” profil. Det ska bland annat investeras enorma belopp i att producera fossilfritt stål. Många bedömare prognostiserar att dessa satsningar kommer att sluta i konkurser och jätteskulder för både företag och skattebetalare.

500 miljarder kronor

Det är inga småpengar som planeras pytsas in i den ”gröna industrialismen 2.0” i Norrbotten. Det handlar om mer än 200 miljarder kronor under innevarande decennium, och då är bara de sju största projekten i regionen inräknade. Under samma period väntas investeringar i infrastruktur göras med samma belopp eller mer.

En del av de pengarna kommer från privata aktörer men en ansenlig andel är skattepengar. Konkret handlar det om framför allt elproduktion och elnät, men även annan infrastruktur i form av transportsystem, bostäder och samhällsservice som skolor, förskolor, vård och omsorg.

Sammantaget ska således runt 500 miljarder kronor plöjas ned i så kallade gröna industriprojekt. Tanken är att Sverige inte bara ska kunna bibehålla utan även stärka landets industriella konkurrenskraft genom den gröna omställningen. Skeptiker saknas dock inte.

”Väl använda pengar”

McKinsey tillhör dock optimisterna när det gäller den nya industriella färdriktningen och kallar de 500 miljarderna för ”väl använda pengar”. Det man oroar sig för är i stället hur dessa nya företag ska få ström i uttagen när den planerade utbyggnaden av elproduktion och -distribution inte är i närheten av att hålla jämna steg.

Om den flaskhalsen undanröjs bedömer konsultföretaget att Sverige redan år 2030 kan öka landets BNP i storleksordningen 80 till 160 miljarder kronor, eller 2–3 procent. Det skulle generera ökade skatteintäkter på mellan 15 och 35 miljarder kronor, runt 20 000 nya arbetstillfällen och en befolkningsökning i den avfolkade regionen på bortemot 30 000 personer.

Det är samtidigt kontroversiella H2 Green Steels och LKAB:s satsningar som i McKinseys studie prognostiseras ge merparten av allt detta. Slår de satsningarna, som kritikerna varnar för, fel kommer konsultföretagets siffror och profetior på skam.

Risk för fler käppar i hjulet

Utöver skenande elpriser i hela landet när efterfrågan på el vida överstiger tillgången eller överföringskapaciteten är det annat som kan sätta käppar i hjulen för de stora industrisatsningarna i norr. McKinsey nämner alla tillståndsprocesser som i den berömda svenska byråkratin ska tröska genom myndigheterna innan spaden kan sättas i marken för själva industrierna men också elförsörjning, transporter och bostadsbyggande.

Det sistnämnda är ett särskilt huvudbry för kommunerna i regionen. Om skatteintäkterna från arbetskraften ska stanna där krävs att merparten flyttar till närmiljön, Om det inte finns bostäder och rimlig nivå av samhällsservice kan det i stället bli så att flertalet anställda arbetspendlar, varvid skatteintäkterna går till de anställdas hemkommuner någon annanstans i landet.

Samtidigt saknas starka incitament för kommunerna att bygga upp allt detta. Kostnaderna beräknas uppgå till en tredjedel av den industriella satsningens totala investeringar men man kan sedan endast påräkna en sjundedel av satsningarnas avkastning. Resten går till statskassan i Stockholm och, förstås, in på företagens bankkonton.

Ekonomi