LEDARE • Svenska Akademien-ledamoten med mera Åsa Wikforss argumenterar i en debattartikel i Dagens Nyheter med rubriken “Ska vi begränsa yttrandefriheten för att rädda demokratin?” för att demokratin måste skyddas genom striktare kontroll av informationsflödet, och antyder att en begränsning av yttrandefriheten kan vara nödvändig, rentav vällovlig. Detta resonemang utgör en form av nyspråk där man vill begränsa demokratin för att ”rädda” den, ett farligt tankespår som varje demokrat bör bemöta med djup skepsis.

Det är inte första gången som Åsa Wikforss okritiskt och oemotsagd sprider sin försåtliga retorik och sitt falskskyltade tankegods på landets ledande medieplattformar. Den här gången är det åtminstone i opinionsform, men tidigare har det också skett i skattefinansierade SVT:s vetenskapsprogram där Wikforss framträtt, inte som tyckare utan som expert. Om man ska kritisera personer som hot mot demokratin är det bra om man inte själv excellerar i att vara en av dem. Och ska man ondgöra sig över att sociala medieplattformar inte är opartiska i sina algoritmer är det mer trovärdigt om man inte själv exploaterar den sortens tillkortakommanden hos andra medieplattformar (läs: svensk public service) för egna politiska syften.

Det är välkänt att demokratin bär på en paradox: folket kan, i fri demokratisk ordning, välja att avskaffa demokratin. Men denna risk är just det pris vi betalar för en verklig demokrati. Att i stället börja kontrollera eller filtrera informationsflödet i hopp om att skydda folket från ”fel” åsikter eller desinformation är ett farligt steg mot auktoritarism. Wikforss retorik hamnar oroande nära historiska exempel där personer och grupper, övertygade om sin egen moraliska och intellektuella överlägsenhet, har monterat ner demokratiska strukturer för att skapa sina egna utopiska visioner – visioner som i efterhand ofta visat sig vara fruktansvärda dystopier.

Wikforss debattartikel är dessutom tydligt partipolitisk och ensidig. Konsekvent pekas konservativa makthavare och debattörer ut som hotet mot demokratin medan vänsterns övertramp och desinformation helt ignoreras. Denna ensidiga analys underminerar hennes trovärdighet och gör hennes argumentation svår att ta på allvar. Om man tycker något annat än Wikforss och säger emot henne lider man av ”kunskapsresistens”. Hon betraktar folket som svagt och oförmöget att hantera information, vilket leder henne till slutsatsen att människor måste skyddas mot att tycka fel eller ”utbildas” i att tycka rätt – en hållning som mer än något annat är att betrakta som censur, folkuppfostran och påverkanskampanjer i statlig regi som vi känner igen från totalitära stater, företrädesvis på vänsterkanten.

I sin argumentation överdriver Wikforss dessutom hotbilden kring specifika händelser, som maktskiftet i Vita huset och Elon Musks köp av Twitter/X. Hon bygger upp dessa händelser till hotfulla halmgubbar för att sedan angripa dem som apokalyptiska hot mot demokratin. I realiteten är demokratin robust nog att klara både politiska maktskiften och förändringar i ägandet av medieplattformar.

Kanske bör vi i stället fråga oss om det inte är Wikforss själv som utgör ett hot mot demokratin genom att propagera för att begränsa demokratins mest grundläggande värde: yttrandefriheten. Om vi börjar tumma på demokratins grundprinciper för att skydda den, riskerar vi att förlora just det vi vill försvara. Demokratins styrka ligger i förtroendet för människors egen förmåga att hantera och värdera information, inte i en elitistisk kontroll av vad som får sägas eller tänkas.

Det Wikforss – så akademiledamot hon är – tycks förbise är att hon när hon legitimerar dagtingande med demokratiska hörnstenar i syfte att gynna sitt eget vänsterliberala etablissemang, samtidigt legitimerar att andra aktörer i ett framtida samhälle med en annan maktordning gör likadant – och att de ställer den fråga som är rubriken för denna ledartext.