DEBATT • Efter ett antal år i politiken är jag ganska van vid att Sverigedemokraterna särbehandlas, men turerna kring SIDA och Hepatica är något utöver det vanliga. Diverse utspel de senaste dagarna ger för övrigt en helt missvisande bild av verkligheten, så låt mig försöka förklara hur illa det är ställt.

Detta är en opinionstext, åsikterna som framförs är skribentens egna.

Till att börja med. Det finns ett system i Sverige som i korthet går ut på att SIDA, Sveriges statsfinansierade biståndsorgan, distribuerar medel till riksdagspartiernas partianknutna organisationer (PAO). Syftet är ungefär att partierna genom sina PAO och internationella partnerskap ska kunna främja demokrati, rättsstat och politisk delaktighet.

Nya regler ur tomma intet

Från 2010 skulle även Sverigedemokraterna ha haft rätt att bygga upp en sådan verksamhet genom finansiering från SIDA, men då uppstod ur tomma intet en regel som innebar att ett riksdagsparti inte får någon finansiering under sin första mandatperiod. Sålunda bildades ”Hepatica” (Sverigedemokraternas PAO) först 2015 med undertecknad som ersättare i styrelsen (ett uppdrag jag på grund av praktiska omständigheter lämnade efter några år).

LÄS ÄVEN: Björn Söder kritiserar Sida för att vara full av aktivister: “Bör läggas ned”

Det stod snart klart att SIDA på intet sätt hade gett slaget förlorat. Nu kom en ny regel, nämligen att organisationen måste kunna uppvisa en fungerande verksamhet och årsredovisningar innan finansiering kunde bli aktuellt. Vi gjorde läxan, lanserade egna insamlingar och gav pengarna till välgörande ändamål. Nytt försök.

Stramare regelverk – för SD

Nja. Vid det laget ville SIDA strama upp regelverket, underförstått eftersom andra PAO tidigare hade misskött sig. ”Vänsterpartiets Internationella Forum” hade skitit i det lilla blå skåpet genom att finansiera proryska separatister i Ukraina och Centerns PAO hade dragits in i en korruptionshärva i Irak. Abir Al-Sahlani (idag Europaparlamentariker för Centerpartiet) delgavs misstanke för bedrägeri i miljonklassen. Hon fick ta timeout från politiken en period, men bevisen räckte inte för ett åtal.

Hepatica fick då inkomma med ansökningar till enskilda projekt, SIDA underkände samtliga, bland annat med argumentet att organisationen saknade erfarenhet. Låt mig påpeka att vi absolut hade adekvat kompetens, både i styrelsen och på tjänstemannasidan.

Samtidigt miljardbelopp till S

Samtidigt flödade miljonerna till Socialdemokratins motsvarighet, Olof Palmes Internationella Center. Under åren 2011 till 2023 – då Sverigedemokraterna/Hepatica fick noll kronor i finansiering – fick Olof Palmes Internationella Center spektakulära 1,8 miljarder utbetalt direkt från SIDA. Jag har kollat årsredovisningarna, det kan vem som helst göra.

Det går lite upp och ned. Men med lite justering för de senaste årens inflation fick Olof Palmes Internationella Center ungefär 150 miljoner per år under denna period – och hade ett fyrtiotal heltidsanställda bara på huvudkontoret i Stockholm, dessutom utstationerade kontor i Sydafrika, Palestina och så vidare. Bara som en referens, Sverigedemokraternas hela riksdagsförvaltning kostade på årsbasis 60 miljoner per år under förra mandatperioden. (Specifikt hänvisar jag till ”mottaget stöd till partigruppen och ledamöternas arbete i riksdagen 2022” à 59,7 miljoner.)

S-tentakler in i SIDA

Och för att zooma ut lite, Olof Palmes Internationella Center är bara en av en lång rad organisationer med koppling till Socialdemokratin. Jag kan tillägga att Socialdemokratin anses ha gott om tentakler även in i själva SIDA, vilket ju skulle kunna förklara särbehandlingen av SD. För övrigt bör vi nog försöka fördjupa oss i vad många år av socialdemokratiskt (och miljöpartistiskt) regeringsinnehav har gjort med Sveriges myndigheter. Många som arbetar där förstår inte, eller vill inte förstå, att de förväntas agera politiskt neutralt i sin yrkesutövning.

LÄS ÄVEN: SD lanserar insamling för att rädda Alma

Åter då till Hepatica. Regeringsskiftet 2022 blev förstås en game-changer, eftersom utrikesdepartementet (som styr SIDA) togs över av moderata statsråd och deras statssekreterare. År 2024 fick Hepatica till slut loss 5,8 miljoner, att jämföra med Olof Palmecentret som fick 161 miljoner. Alltså fortfarande en iögonenfallande snedfördelning.

Röda smärtor när Tidö ingrep

Det som nu är aktuellt är att det moderatledda utrikesdepartementet så smått har börjat peta i detta och smärtorna går inte att ta miste på. Aftonbladets Anders Lindberg twittrade att ”regeringsmakten används för att kväsa oppositionen” och Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kräver statssekreterare Diana Janses avgång.

Så långt är ju den här historien förstås helt bisarr och jag tycker att vänsterns hyperventilerande är direkt parodiskt, givet historiken. Jag ger mig inte in i en diskussion om hur ett departement ska styra en myndighet, men SIDA kan ju inte vara en stat i stat i staten helt bortom politisk kontroll.

Politiserat ointresse från media

Det som för mig är anmärkningsvärt är det mediala ointresset för denna fråga under mer än ett decennium, ja vi närmar oss faktiskt fyra hela mandatperioder. För mig är det uppenbart att Socialdemokraterna via Olof Palmecentret har tillåtits plocka ut 150 miljoner per år av skattebetalarnas pengar, medan Hepatica helt uppenbart har motarbetats.

Jag behöver ju inte upplysa någon om att Sverige är väldigt speciellt och att Socialdemokraterna är skamlösa. Men nog sticker den här berättelsen ut lite, även i Sverige.

Tomas Brandberg (SD)
Teknologie doktor och politisk sakkunnig

LÄS ÄVEN: “Vi ser er, kära regering” – Sida-organisation spelar in poppig musikvideo i protest