DEBATT • Förutsägelser lever och dör, och sedan lever de och dör igen. De flesta idéer om framtiden har en lång historia och har existerat i många inkarnationer. Undergångsprofetior är det bästa exemplet.

Idag är den främsta undergångsprofetian naturligtvis den globala uppvärmningen, med viss konkurrens från AI. Men för hundra år sedan var det stora hotet ”rasens degenerering.” Underlägsna raser och individer antogs föda för många barn, vilket skulle orsaka civilisationens undergång. Lösningen låg i den nya vetenskapen, eugeniken, eller rashygienen som den kallades här i Sverige.

Det är inte svårt att hitta exempel på det hysteriska tonläget. Åsiktsmaskinen, pjäsförfattaren, och (slutligen) nobelprisvinnaren George Bernard Shaw påstod år 1905 att ”inget utom en eugenisk religion kan rädda civilisationen.” Biologen Julian Huxley höll med, och sade 1936 att rashygienen oundvikligen skulle bli en del av framtidens religioner, eller till och med ersätta dem. Francis Galton, kusin till Charles Darwin och den som myntade begreppet ”eugenik,” sade att detta var ”det mest brådskande och viktigaste verket som är möjligt för människor att sträva mot.”

Men civilisationskollapsen uteblev. Detta trots att det expertstyrda avelssamhället som tyckarna drömde om aldrig uppenbarade sig. Mänskligheten har inte degenererats. Vi är lika dumma som vi alltid varit, men åtminstone inte dummare. Vi har ju våra egna fantasier om framtiden. Tydligen hade rashygienikerna rätt i minst en sak – dumhet är ärftligt.

Ironiskt nog var oron för degenerering långt farligare än verklig degenerering. Det var denna undergångsprofetia som motiverade gaskamrarna. Nazisterna trodde att civilisationen måste räddas. Judar, zigenare, och svagsinta underminerade den ariska rasen. Slaviska och asiatiska horder bara väntade på att välla in över Europa. Det var rasnödläge, det gällde att följa vetenskapen, att undvika faktaresistens, acceptera konsensus. Och i en sådan situation så måste man väl göra precis vad som krävs för att rädda världen? Demokrati och medkänsla med oliktänkande och svaga var inte bara en farlig lyx, utan själva giftet. Ändamålet helgade alla medel.

Falsklarm är farliga på många sätt. Det mest uppenbara är den panik de kan utlösa, som att ropa ”eld!” i en packad teater. Men samhället kan också slösa stora resurser på problem som inte existerar. Detta är inte bara pengar, utan även sådant som politisk viljestyrka och tid. Mindre sexiga problem glöms bort.

Detta är ett exempel på mänsklighetens uråldriga fiende:  vår egen hybris. I vår arrogans tror vi inte bara att vi kan förutse framtiden, utan också kontrollera den. Vi tror att vi utvalts för att rädda världen, och att detta ger oss rätt att offra våra medmänniskor för det allmänna bästa. Tron på apokalypsen målar upp ett episkt drama, där vi själva får huvudrollen. Smicker är farligt, särskilt när det kommer från oss själva.

Jakob Sjölander