LEDARE • Yttrandefriheten är ofta det första offret i krig. Vanligen är det ockupationsmakten som tystar, eller de ockuperade som tystnar av rädsla. Mer sällsynt – och desto mer oroande – är när fria samhällen själva börjar använda undantagsmetoder mot det fria ordet, långt från frontlinjen. EU:s beslut att införa hårda sanktioner mot den före detta Nato-tjänstemannen Jacques Baud hör till den kategorin.
Baud har inte åtalats, fällts eller ens prövats i domstol. I stället har Europeiska unionen – genom ett politiskt beslut – fryst hans tillgångar och i praktiken omöjliggjort hans fortsatta yrkes- och privatliv inom EU. Motiveringen är att han genom böcker, intervjuer och poddar anses fungera som ett ”språkrör för prorysk propaganda” och därmed bidra till informationsmanipulation som hotar Ukrainas säkerhet.
LÄS MER: EU bannlyser före detta Nato-topp
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Man kan tycka att Baud har fel. Man kan anse att hans analyser är ensidiga, naiva eller direkt skadliga. Man kan till och med misstänka att han – medvetet eller ej – stärker ryska narrativ. Men i en rättsstat är det normalt argument som bemöts med argument, inte med ekonomisk strypning beslutad av politiska organ.
Demokratisk fundamenta sätts ur spel
Det bör inte få vara så här enkelt och godtyckligt att frånta en individ hans eller hennes rättssäkerhet. Auktoritära sanktioner som inskränker en medborgares grundläggande fri- och rättigheter – yttrande- och åsiktsfrihet, äganderätt med mera – är ingen liten sak.
LÄS ÄVEN: Moderat EU-parlamentariker vill inskränka yttrandefriheten om “rysk desinformation” sprids
Vem blir nästa offer? När börjar detta ske på bred front? Vilka fler obekväma åsikter kan Bryssel få för sig att sätta munkavle på med retorik av ett slag som man vant sig höra från rättsprocesser i rena diktaturer? I en demokrati måste det finnas en skarpare gräns mellan den som är fri och den som är fängslad – och var den gränsen går bestäms av rättsprocess och Magna Carta.
En farlig glidning
Det principiellt problematiska ligger inte i att EU tar hotet från rysk informationspåverkan på allvar. Hybridkrig, desinformation och psykologiska operationer är verkliga fenomen. Problemet är hur verktygen används och avsaknaden av kontrollfunktioner för att de inte missbrukas.
Riktade sanktioner är ett extremt instrument. De är avsedda för finansiärer, operatörer, krigsförbrytare, oligarker och nyckelpersoner i statliga maktapparater. När samma verktyg används mot en enskild analytiker för vad han säger och skriver, suddas gränsen ut mellan säkerhetspolitik och åsiktskontroll. Då uppstår en farlig glidning.
Vilka nationer får man ha en åsikt om?
Begrepp som ”informationsmanipulation” och ”undergrävande narrativ” är till sin natur vaga. I krig sammanfaller ofta fakta, analys och propaganda i ett gränsland där tolkningar skiljer sig. Om kriteriet för sanktioner blir att en åsikt ”gynnar” en främmande makts intressen, riskerar vi att kriminalisera väldigt mycket.
LÄS ÄVEN: Så ska EU stärka kontrollen över dina åsikter
Vem bestämmer vilka nationer man får ha en åsikt om? Är det bara krigförande sådana som omfattas, eller finns en lista med andra länder som Bryssel ogillar och vars ogillande alla EU-medborgare måste instämma i av rädsla för repressalier från makten?
Detta får bredare konsekvenser än fallet Baud. Signalen till forskare, journalister och debattörer är tydlig: att avvika för långt från den officiella linjen och en hård åsiktskorridor kan få personliga och ekonomiska följder. Resultatet blir inte ett mer motståndskraftigt samhälle, utan självcensur. Och självcensur är demokratins tysta fiende.
Försvara Ukraina – med båda ögonen öppna
Försvaret av Ukraina och motståndet mot rysk aggression är fullt legitimt. Men just därför borde EU vara extra noga med att hålla sig till de principer som sägs skilja unionen från auktoritära system: rättssäkerhet, proportionalitet och maktdelning. När politiska organ utdömer straffliknande åtgärder utan föregående rättslig prövning urholkas dessa principer – även om syftet framställs som gott.
LÄS ÄVEN: Tomas Tobé: “Helt skandalöst” vilja förhandla fred med Putin
Det är också värt att påminna om att de påståenden i sak som Baud framför – om krigets höga förluster i människoliv, om svårigheten att militärt ”knäcka” Ryssland, om realiteterna kring territorier som länge varit omstridda – delas av många militärer, analytiker och diplomater, även i väst. Att hävda detta gör inte automatiskt någon till Putins ombud. Man kan försvara Ukraina även med båda ögonen öppna.
Det som fråntas i krig ges inte alltid tillbaka i fred
Historien lär oss att undantagsåtgärder som införs i kris tenderar att leva vidare efteråt. När verktygen väl finns, sänks tröskeln för att använda dem igen – mot nästa person, nästa konflikt, nästa ”skadliga narrativ”.
Om EU menar allvar med att försvara demokratin måste det fria ordet tåla även obekväma röster. Annars riskerar unionen att vinna informationskriget till priset av något långt mer värdefullt: den rättsstatliga grund den säger sig försvara – det som skiljer oss från dem vi vill försvara oss mot. Det vore en paradox.
LÄS ÄVEN: Liberal diktatur är också diktatur
