BOKRECENSION • Det finns berättelser som sällan får plats i det offentliga samtalet. I In i Karoo och bortom ger Mats Röyter röst åt just en sådan berättelse – om en identitetskris, en kulturell förlust, och en sökande man i ett land som har vänt sig från honom. Romanen är både en existentiell vandringsberättelse och en politiskt laddad skildring av ett Sydafrika efter apartheids fall, sett ur ögonen på en vit afrikand, eller boer, som upplever att hans livsverk, traditioner och framtid har gått förlorade.

Romanens huvudperson, Pieter, är en man som just förlorat sitt jobb – inte på grund av inkompetens, utan därför att han “har fel hudfärg”. Det är startpunkten för hans vandring genom Karoo, det afrikanska busklandet, med siktet inställt på Pretoria och till sist kanske ett nytt liv på den mytiska ön “Steynland”, en plats där afrikand-/boer-kulturen ska kunna återuppstå fri och skyddad från hotet om försvinnande under det Sydafrikas svart makt-rasistiska tyranni.

Pieters yttre resa speglas av en inre vandring genom tvivel, skam, nostalgi och upprättelse. Genom möten med vänner, främlingar och familj byggs en berättelse som är djupt förankrad i sydafrikansk historia – från boerkrigen till dagens postapartheidsamhälle – men berättad med en personlig och lågmäld röst som aldrig blir skränig eller hatisk, bara sorgsen och ibland resignerad.

Roman med ideologiskt djup

Det är uppenbart att In i Karoo och bortom vill mer än att bara vara en personlig berättelse. Här finns ett ideologiskt perspektiv, en önskan att skildra en samhällsutveckling som ofta förnekas eller förlöjligas i den globala mediebevakningen, politiska debatten och forskningen. Röyter förmedlar en förlorad kulturupplevelse med ärlighet, ibland med ett nostalgiskt skimmer, men ofta också med ett tragiskt allvar.

Det är en roman som vågar formulera en vit minoritets berättigade oro utan att vika undan för de komplexa historiska och koloniala skulder som samtidigt vilar över berättelsen. Det är ett vittnesmål om marginalisering, men inte med offerretorik, utan som dokumentation av en verklighet i upplösning.

Särskilt starkt är skildringen av Pieter och hans fru Hannah, vars parallella öden förmedlar hur sönderfallet av den traditionella afrikand/boer-identiteten påverkar kvinnor och män, vuxna och barn. Här finns en sorg över framtiden, men också en vilja till något nytt – kanske i form av ett separat samhälle, kanske bara som inre frid.

Vackert språk levandegör Sydafrika

Röyters språk är återhållsamt men effektivt. Det är genom detaljerna – doften av bränd plast, skavande skoluniformer, samtal med förbipasserande – som romanens värld byggs upp. Naturbeskrivningarna är vackra och gör det geografiska Sydafrika till nästan en egen karaktär i berättelsen.

Det är också värt att notera att boken, trots sin ideologiska tyngd, inte fastnar i polemik. Röyter använder fiktionen som ett sätt att ställa frågor snarare än att besvara några, även om vissa passager – exempelvis de kring Voortrekker-monumentet – känns mer som ideologisk essä i romanskepnad.

Närmar sig i bland det pamflettartade

Om något ska kritiseras, så är det just detta, att romanen ibland närmar sig det pamflettartade. Dialoger används emellanåt för att föra fram politiska ståndpunkter snarare än för att utveckla karaktärerna. De svarta karaktärerna tenderar också att bli lite statiska, att fungera som kontrast mer än individer.

Det är kanske ett avsiktligt stilgrepp för att förstärka huvudpersonens perspektiv, men gör ibland att berättelsen kan uppfattas gå från djup till en smula platt. De läsare som söker nyanser i den sydafrikanska samhällsdebatten kan sakna ett bredare spektrum av röster. Men den typen av läsare är inte Röyters primära målgrupp, han har en historia att berätta och ett budskap att förmedla ur ett visst perspektiv.

En nödvändig bok

In i Karoo och bortom är inte en objektiv historiebeskrivning, men inte heller historierevisionism eller politisk plakattext. Det är en berättelse om ett folk som upplever sig ha blivit främlingar i vad man efter många generationer av närvaro och samhällsbyggande upplever som lika mycket sitt land som den svarta ursprungsbefolkningens – på samma sätt som andra, tredje fjärde osv. generationens långväga invandrare på våra breddgrader kan känna samma tillhörighet som den vita ursprungsbefolkningen. Afrikanderna/boerna vill slå vakt om detta – inte genom våld och uppror, utan genom att söka nya vägar, dra sig undan och låta sig omslutas av sin historia, sina minnen och sin kultur.

Oavsett om man delar Röyters världsbild eller anser den kontroversiell, är detta en viktig och modig bok. Den säger något om vad som händer med människor när deras identitet devalveras i det offentliga rummet. I en tid där många berättelser marginaliseras av ideologisk konsensus – inte minst de från Sydafrika – erbjuder In i Karoo och bortom ett värdefullt och underrapporterat perspektiv, återgett med både känsla och eftertanke.

Det är en djupt personlig och ideologiskt intressant roman som väcker viktiga frågor om identitet, tillhörighet och kulturell framtid – även om den stundvis balanserar lite för nära pamflettens kant när dessa frågor ställs.

LÄS ÄVEN: Riksteatern hyllar kontroversiella Winnie Mandela