LEDARE • PK-medias, liksom vänsterpolitikernas, analyser och reaktioner efter det bestialiska styckmordet utfört av en pedofilsadistisk transa är skrattretande om de inte vore så djupt tragiska. Förklaringsmodellen att ”manligheten” måste förändras blir inte bara banal, utan närmast kafkaliknande, när samma PK-etablissemang samtidigt försvarar könsidentitetsvansinnet. Än mer absurd blir analysen när deras eget politiska agerande konsekvent bidrar till ökat våld och större otrygghet. Djupet i resonemangen är dessutom ungefär lika imponerande som djupet i en tesked.

Många debattörer och tyckare på högerkanten – eller åtminstone personer med en gnutta sunt förnuft – har redan pekat på det kafkaartade hyckleri som vänstern nu gör sig skyldig till när de upprörs över ”mäns våld mot kvinnor” efter de två nyligen uppmärksammade morden på kvinnor, ett i Stockholm och ett i Boden.

Förvirringen är total. Om vänstern bara hade bemödat sig att följa sin egen logik till slutet hade motsägelserna blivit uppenbara. Å ena sidan fortsätter man att kalla styckmördaren för ”Vilma” och ”hon”, något Samnytt var först med att avslöja, och accepterar därmed tanken att kön är något man själv kan definiera. Å andra sidan förs samtidigt resonemang om ”manligheten” som samhällsproblem. Dessa två tankar kan inte samexistera detta fall – ändå gör de det, helt oproblematiserat.

Vänstertidningen Dagens ETC är bara ett av flera färska exempel. Där publiceras i princip samtidigt två texter som illustrerar denna tankevärld.

Även om den ena är ett debattinlägg speglar den ändå den schizofrena idévärld vänstern rör sig i. En man är kvinna om han säger sig vara det – och vi förväntas spela med. Men när mannen som låtsas vara kvinna begår något ont och brutalt, då är han plötsligt man igen. Så klart.

Denna extrema och bisarra tankevurpa genomsyrar PK-media i dessa dagar, men tycks helt gå vänsterjournalister och vänsterpolitiker förbi.

Gör det värre

Det andra uppenbara hyckleriet är att i princip varenda tyckare som nu kritiserar män eller ”manlighet” samtidigt har agerat konsekvent för att göra samhället mer otryggt.

De röstar på vänsterpartier. Eller, om de själva är politiskt aktiva, röstar de i parlamentariska sammanhang emot förslag om skärpt kriminalpolitik. De stödjer en slapp invandringspolitik som fyller landet med människor från kulturer där våld – inte minst mot kvinnor – är normaliserat. Är de verksamma inom media driver de exakt samma linje: mot hårdare straff, mot skärpta invandringsregler, mot utvisningar och mot att dra in medborgarskap och uppehållstillstånd.

Eller för den delen röstar för att man ska kunna ändra sitt kön, gå in på samma omklädesrum som kvinnor, sitta i samma fängelser som kvinnor, tävla mot kvinnor i idrott och på samma sätt uppmuntrar osäkra eller mentalt instabila flickor att operera bort sitt kön, sina bröst och förstöra sin kropp permanent.

Vänsterdebattörerna som nu förfasas över ”mäns våld mot kvinnor” eller kvinnors trygghet och integritet, tar i praktiken varje tillfälle i akt att förvärra just detta problem. Och som vanligt saknar de helt insikt om sin egen kontraproduktivitet.

Grund analys av verkligheten

Orsaken är, som så ofta, vänsterns extremt grunda analys av verkligheten. I alla samhällsfrågor finns olika analytiska nivåer. Oavsett ämne kan man alltid ställa frågorna ”vem” och ”varför”. Låt oss ta kriminalitet som exempel.

En första analysnivå är att konstatera att det är människor som begår brott mot andra människor. Det är i sak helt korrekt – och dessutom något som hela det politiska spektrumet kan enas om. Men varför stannar ingen där? Varför nöjer vi oss inte med denna korrekta slutsats?

Därför att den är för grov. För ytlig. Och därmed i praktiken meningslös. Den hjälper oss inte att förstå problemet på ett sätt som leder till lösningar. Just därför borrar alla seriösa analyser djupare. Man segmenterar, förfinar och specificerar.

Om nivå ett är ”människor” blir nästa självklara uppdelning män och kvinnor. När vi alltså gått från ”det är människor som begår brott” hamnar vi på att det i huvudsak är män som gör det. Även detta är korrekt – och något både konservativa och vänsterdebattörer erkänner.

Men här tar vänsterns analys slut. Detta är deras slutstation. Men precis som ”människor” var en för grov och intetsägande kategori, är även ”män” det. Och innerst inne vet vänstern detta. Anledningen till att de trots detta klamrar sig fast vid denna grovmaskiga analys är enkel: de vet vad nästa nivå innebär. Och där spricker hela deras världsbild. Ordentligt.

Därför vägrar de gå vidare

Att vänstern stannar vid analysnivån ”män” är ingen slump. Det är ett medvetet stopp. För nästa steg i analysen är politiskt och ideologiskt livsfarligt för dem.

I fallet med styckmördaren är orsaken uppenbar. Går man vidare i analysen tvingas man erkänna att det inte handlar om ”manlighet” i allmänhet, utan om en extrem avvikelse – en man med grova sexuella perversioner, sadistiska drag och en könsidentitetsproblematik som vänstern i alla andra sammanhang vägrar problematisera. Att göra det skulle innebära att ifrågasätta hela det ideologiska paketet: att kön är en känsla, att män ska få tillträde till kvinnliga omklädningsrum, att varje ifrågasättande är ”hat”.

Därför måste analysen stoppas innan den når dit. För annars riskerar man att behöva erkänna att transideologin inte är harmlös, att den i vissa fall sammanfaller med grov psykisk ohälsa, sexualsadism och farliga beteenden – och att samhället har offrat kvinnors trygghet på identitetspolitikens altare.

I det andra fallet är mekanismen densamma, men ännu mer politiskt laddad. Går man vidare från ”män” tvingas man se vilka män det rör sig om. Vilka miljöer. Vilka kulturer. Vilka normsystem. Då hamnar man oundvikligen i frågor om invandring, segregation och kulturella mönster där våld mot kvinnor är betydligt mer utbrett än i det svenska majoritetssamhället.

Och dit får analysen absolut inte gå. För då måste vänstern konfrontera det faktum att deras egen migrationspolitik har importerat otrygghet, kvinnoförtryck och grovt våld – samtidigt som de moraliskt poserar som feminismens försvarare.

Så analysen fryses. Man pekar på ”män” i största allmänhet, för det är den sista nivån som inte hotar den egna ideologin. Allt bortom den punkten riskerar att avslöja obekväma samband mellan politik, ideologi och verkliga konsekvenser.

Det är därför vänstern aldrig löser de problem de säger sig bekämpa. Inte för att de saknar information, utan för att sanningen är politiskt omöjlig för dem att erkänna.