LEDARE • Det var ett tag sedan jag senast klagade offentligt på nivån på svenska straff. Att påföljderna i Sverige är patetiskt låga för grova våldsbrott var en av de frågor som engagerade mig mest under min tid i justitieutskottet i riksdagen. Under nuvarande mandatperiod har utvecklingen rört sig i rätt riktning, men Sverige lider fortfarande av en närmast sorglig efterblivenhet på området.
Häromdagen kom domen rörande mordet på Rio Berg Aygün – den 16-årige pojke som sköts ihjäl i mars förra året, vilket Samnytt tidigare rapporterat om. Han gick första året på ekonomi- och juridiklinjen på Midsommarkransens gymnasium. På väg hem från gymmet tillsammans med några vänner sköts han med flera skott och dog. Något motiv har inte kunnat fastställas. Inget personligt uppsåt. Inget gängrelaterat. Allt tyder på att Rio inte hade någon koppling till kriminalitet över huvudtaget.
I tingsrättens dom konstateras att det ”Istället tyder det mesta på att de var på fel plats vid fel tillfälle. Såvitt framkommit har gärningsmannen stått i telefonkontakt med en eller flera personer i samband med skjutningen och av någon okänd anledning har det plötsligt bestämts att gärningsmannen skulle angripa personerna som han såg, dvs. de fyra ungdomarna”.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
När man ser hur det svenska rättsväsendet hanterat detta – både före och efter mordet – går det knappt att värja sig från ilska. Det är en uppvisning i svensk feghet, mesighet och patetisk undfallenhet.
Skulle varit utvisad
Till att börja med borde gärningsmannen aldrig ha befunnit sig i landet. Invandraren, som inte ens var svensk medborgare, hade ett lagakraftvunnet utvisningsbeslut. Bara dagar före mordet stoppades den åtalade skytten i en poliskontroll. Vid tillfället var han efterlyst. Trots detta släpptes 16-åringen och kunde åka vidare, trots att han enligt Aftonbladet bar vapen vid kontrollen och senare poserade med det.
Jag har tidigare lagt förslag i riksdagen om att personer med utvisningsbeslut ska hållas i förvar tills utvisning kan verkställas. Men i Sverige låter man sådant pack gå fritt – även när man bokstavligen har dem i handen. Det är svårt att beskriva hur vekt och patetiskt detta är.
Och efter att detta brutala mord väl inträffat – vad gör då Sverige? Man spottar återigen på offret och hans anhöriga. Mördaren döms till tio års fängelse. Han är ute efter sju år, även efter Tidö-regeringens skärpning av reglerna för villkorlig frigivning. Och utvisningen? Jo, han utvisas – men bara i tio år.
Motiveringen till detta vansinne är gärningsmannens unga ålder.
Det är så ofattbart vekt av lagstiftarna att det knappt går att ta in.
Hur svårt ska det vara?
Detta är, helt ärligt, inte raketforskning. Den lilla strimma av hopp som finns är att Tidö-regeringen nu genomför nödvändiga justeringar i lagstiftningen. Enligt min mening är det för lite och för sent – men det är samtidigt ljusår bättre än alternativet med en socialdemokratisk regering.
Förra året trädde exempelvis lagändringar i kraft som innebar att straffrabatten slopades för lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år vid allvarlig brottslighet. Det var ett förslag jag själv lade i riksdagen, som då röstades ner av samtliga andra partier. I dag har Tidö-partierna genomfört exakt detta – vilket naturligtvis är positivt.
Men i fallet med mordet på Rio är problemet ett annat. Här fick gärningsmannen en massiv straffrabatt enbart på grund av att han var under 18 år. Han kommer sannolikt att vara ute innan han fyllt 25. Han får återvända till Sverige när han är 35 år. För ett fullständigt oprovocerat mord på en 16-årig pojke. Det är svårt att beskriva hur sorgligt patetiskt det svenska rättsväsendet framstår.
Jag försökte förhindra just sådana här situationer i motioner som i dag är över tio år gamla. I en av dem skrev jag:
För att komma till rätta med detta uppenbart omoraliska system föreslår vi att det vid grova vålds- eller sexualbrott, speciellt de av hänsynslös karaktär, som utförs av personer under 18 men över 15 år, ska prövas om gärningsmannen ska dömas som vuxen. Döms gärningsmannen som vuxen ska straffskalan tillämpas fullt ut utan straffrabatt.
Detta borde ha varit svensk lag i dag. Hade man lyssnat på dessa – redan då uppenbara – förslag hade mördaren eller mördarna behandlats som vuxna och dömts till lagens maxstraff. Och hade man lyssnat fullt ut hade maxstraffet varit ett verkligt livstidsstraff, utvisningen permanent och straffet avtjänats utomlands – gärna i Kongo eller något annat land där ett fängelsestraff faktiskt innebär ett straff.
Detta är inte svårt. Det är inte raketforskning.
Tidö-partierna genomför nu, tack och lov, flera viktiga reformer: sänkt straffmyndighetsålder, skärpta straff, slopad ungdomsrabatt för personer över 18 år och en översyn av straffrabatten även för dem under 18. Men tyvärr sker detta för sent för att ge Rio Berg Aygün den upprättelse som trots allt hade varit möjlig efter ett förlorat liv.
Och för det förtjänar Sveriges rättssystem fortfarande att kallas vad det är: ett patetiskt skämt.
