DEBATT • När historien om det svenska välfärdssveket ska skrivas kommer kapitlet om pensionsreformen att vara det mörkaste. Det är berättelsen om hur Socialdemokraterna, partiet som byggde sin stolthet på arbetarens trygghet, gick bakom ryggen på folket, mörkade konsekvenserna och dränerade systemet på hundratals miljarder för att sanera statens finanser.
Det brukar heta att det nya pensionssystemet är “stabilt”. Det är en sanning med modifikation. Det är stabilt för staten, men för den enskilda löntagaren är det ett gungfly.
Idag ser vi resultatet. Ett system där “respektavståndet” – skillnaden i plånboken mellan den som slitit ett helt yrkesliv och den som aldrig arbetat – i många fall är utraderat.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Detta är ingen olycka. Det är resultatet av en medveten strategi, orkestrerad av en politisk adel som insåg att sanningen var för obekväm för att tåla dagsljus.
Demokratin sattes på undantag
Varför blev det ingen stor folkomröstning om pensionsreformen som sjösattes i mitten av 90-talet? Svaret är skrämmande enkelt: Socialdemokraterna och de borgerliga partierna visste att de skulle förlora.
Det gamla ATP-systemet var underfinansierat, men istället för en öppen debatt om nödvändiga justeringar skapade man “Pensionsgruppen”. En sluten krets där besluten fattades bakom lyckta dörrar.
Genom att göra uppgörelsen blocköverskridande såg man till att väljarna stod utan alternativ. Oavsett röstsedel 1994 fick du samma försämrade villkor. Det var en medveten strategi för att undvika ansvarsutkrävande.
Livslögnen som straffar arbetaren
Retoriken “varje krona räknas” lät bra, men i praktiken innebar övergången från ATP (där de 15 bästa åren räknades) till livsinkomstprincipen en stenhård bestraffning av arbetarklassen.
Kroppsarbetare som slits ut tidigt, eller kvinnor som tagit ansvar för barn och hem, fick se sin pension störtdyka när varje år av sjukdom och deltid drog ner snittet.
Samtidigt har garantipensionerna (grundskyddet) höjts för att följa inflationen, medan inkomstpensionen släpat efter. Resultatet?
En person som arbetat i 40 år i ett låg- eller medellöneyrke har idag, efter skatt och bostadstillägg, ofta marginellt mer kvar än den som aldrig arbetat. Arbetet lönade sig inte.
De försvunna 258 miljarderna
Men det slutar inte med dåliga regler. Det handlar också om ren konfiskering. Under åren 1999–2001, under ledning av statsminister Göran Persson, genomfördes en av de största förmögenhetsöverföringarna i svensk historia.
Totalt 258 miljarder kronor lyftes ut från AP-fonderna (pensionsspararnas pengar) och lades direkt i statskassan. Motivet var att “kompensera” staten för att man tagit över ansvaret för förtidspensioner. Men i realiteten handlade det om att Göran Persson ville sanera statsskulden.
Man tog arbetarnas pensionskapital för att betala av statens lån. Det finns inga tveksamheter om vart pengarna tog vägen. De hamnade hos Riksgälden. Det var en bokföringsmässig manöver där pensionärerna fick ta notan för 90-talskrisen.
Vad hade pengarna varit värda idag med det gamla systemet?
Den verkliga skandalen syns först när vi räknar på vad dessa pengar hade varit värda år 2025 om de fått ligga kvar och förräntas. Det gamla ATP-systemets fonder hade strikta placeringsregler och investerade tungt i trygga räntepapper och obligationer, snarare än på börsen.
Även om vi räknar konservativt utifrån det gamla systemets lågriskinvesteringar (en genomsnittlig avkastning på ca 3,5%), blir summan svindlande. Om de 258 miljarderna hade fått ligga kvar orörda i fonderna från år 2000 till 2025, hade de med ränta-på-ränta-effekten vuxit till över 600 miljarder kronor idag.
Hade de istället fått placeras enligt de nya, modernare reglerna med aktieexponering (ca 6–7% avkastning), talar vi om över 1 100 miljarder kronor. Socialdemokraternas beslut att ta dessa pengar har alltså dränerat pensionssystemet på minst 600 miljarder kronor. Pengar som hade kunnat användas för att stärka pensionerna och behålla respektavståndet för de som slitit ett helt liv.
Den humanitära stormaktens pris
Socialdemokraterna kan inte längre gömma sig bakom Pensionsgruppens stängda dörrar. Ni konstruerade systemet, ni mörkade konsekvenserna och ni tog pengarna. Det är dags att erkänna sveket.
Under hela 1990-talet och långt därefter har Sverige stolt presenterat sig som en humanitär stormakt. Enprocentsmålet för biståndet har betraktats som heligt, och miljarderna har fortsatt att rulla ut över världen oavsett konjunktur, kris eller inhemska behov.
Men i dag, när vi ser den växande fattigdomen bland svenska pensionärer, måste frågan ställas rakt och utan omskrivningar: Var det rätt att prioritera biståndet framför den egna befolkningen?
För många äldre är svaret redan givet. De lever med små marginaler, höga boendekostnader, ökade matpriser och en välfärd som inte längre räcker till.
Samtidigt har Sverige under decennier skickat ut enorma summor i bistånd — ofta utan tydlig uppföljning, ibland utan mätbara resultat, och inte sällan till länder med korrupta system eller auktoritära regimer.
Det är svårt att förklara för en pensionär som tvingas välja mellan mediciner och mat att staten inte hade råd att stärka deras ekonomi, men hade råd att fortsätta finansiera projekt på andra sidan jordklotet.
Det handlar inte om att ställa utsatta människor i världen mot utsatta människor i Sverige. Det handlar om prioriteringar. Ett land som inte klarar att ge sina äldre en värdig tillvaro har förlorat sin moraliska kompass. Solidaritet börjar hemma.
Det är först när den egna befolkningen har trygghet, stabilitet och värdighet som ett land kan bygga vidare på sin internationella generositet. När vi i dag ser tillbaka på 1990-talets ekonomiska kris, de gigantiska underskotten och de drastiska ingreppen i pensionssystemet, blir frågan ännu mer brännande.
Samtidigt som staten skar ned, lånade, och gjorde ingrepp i trygghetssystemen, fortsatte biståndet att ligga på historiskt höga nivåer. Det är svårt att beskriva det som något annat än ett svek mot de människor som byggt landet, betalat skatter i ett helt arbetsliv och förväntat sig en trygg ålderdom.
Det är dags att ompröva den gamla dogmen att biståndet alltid ska gå före allt annat. Sverige behöver en politik som sätter befolkningens grundläggande trygghet först.
Ingen pensionär ska behöva leva i fattigdom medan staten fortsätter att skicka miljarder utomlands utan att först säkerställa att de egna medborgarna har det de behöver.
Det är inte orimligt. Det är inte egoistiskt. Det är ansvarstagande. Sverige kan fortfarande vara ett land som hjälper andra — men först måste vi vara ett land som tar hand om våra egna.
Gert-Inge Ljungberg
Offentliga utredningar, regeringsbeslut och rapporter som ligger till grund för artikelns uppgifter och slutsatser.
Överföringen från AP-fonderna. Under åren 1999–2001 fördes sammanlagt 258 miljarder kronor över från AP-fonderna till staten genom bland annat Proposition 1998/99:68 och 1999/2000:46. Överföringen sammanfattas av Riksgälden och Pensionärernas Riksorganisation (PRO) i rapporten ”Pensionssystemet – en ouppklarad affär” (2014).
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Pensionsgruppen. SOU 2014:8 ”Makt utan mandat” riktar kritik mot hur politisk makt flyttats från riksdagens öppna debatt till slutna förhandlingar, vilket försvårar insyn och ansvarsutkrävande. I SVT-dokumentären ”Pensionsbomben” bekräftar flera centrala aktörer att pensionsfrågan medvetet lyfts bort från valrörelser.
Respektavståndet. Enligt Pensionsmyndighetens rapport ”Är det lönsamt att arbeta för sin pension?” (2023/2024) har garantipensionens nivåer i relation till inkomstpensionen minskat den ekonomiska vinsten av ett långt arbetsliv för låg- och medelinkomsttagare.
