LEDARE • Överåklagaren beslutar att inte återuppta Palmeutredningen – och passar samtidigt på att i samma överprövningsärende skriva om skälen till nedläggningen. Det är i sak bra att myndigheten slår fast att bevisningen inte räcker för att peka ut Stig Engström som mördaren. Men sättet det sker på – som en “biprodukt” i en justerad nedläggningsmotivering – är samtidigt ett symtom på den rättsosäkerhet och prestige som länge präglat hanteringen av Sveriges största mordutredning. Varför räckte bevisningen 2020 men inte 2025 – inget nytt presenteras som förklarar fotbytet?
Den 18 december 2025 kommer beskedet: förundersökningen om mordet på dåvarande statsminister och S-ordförande Olof Palme återupptas inte. Samtidigt ändras den avgörande motiveringen. Från 2020 års linje – ”den misstänkte har avlidit” – till 2025 års linje: ”På det utredningsmaterial som nu föreligger går det inte att bevisa vem som är gärningsman och ytterligare utredning kan inte antas förändra bevisläget på ett avgörande sätt.”
Detta är i sak två tydliga markeringar: Det var fel att motivera nedläggningen med att gärningsmannen är död, när utpekandet av Engström inte höll bevismässigt, och ny DNA-teknik på Palmes rock bedöms inte realistiskt kunna föra ärendet till åtal och dom, bland annat eftersom utsikterna till träff bedöms som “synnerligen små” och jämförelsematerial saknas.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
LÄS ÄVEN: Nedlagda Palmeutredningen kan komma att återupptas
Men beslutet undviker den uppenbara följdfrågan: hur kunde staten – på presskonferens, med auktoritet och rubriker – låta ett antagande med otillräcklig bevisning bli ett offentligt utpekande? Ingen ny bevisning eller konkret bevisvärdering presenteras som kan förklara fotbytet.
Utpekandet 2020: från indicier till domslut i medierna
När chefsåklagare Krister Petersson den 10 juni 2020 pekade ut “Skandiamannen” Stig Engström skapades en märklig konstruktion: man lade ned utredningen för att den utpekade var avliden – samtidigt som man, inför hela landet, presenterade honom som mördaren, det vill säga som om utredningen gett resultat.
LÄS ÄVEN: Palmemordet: Stig Engström pekas ut som mördaren
Problemet var inte att man prövade ett spår. Problemet var språket, formen och följden: en människa som inte kunde försvara sig, och en familj som fick bära skuggan, utan att en domstol ens varit i närheten av rättslig prövning.
I beslutet att inte återuppta brottsutredningen sägs det rakt ut: ”Den föreliggande bevisningen [är] inte tillräcklig för att ligga till grund för ett utpekande av Stig Engström som gärningsman.” Men det är en mening som borde ha stått i centrum redan 2020. Varför den inte gjorde det förklaras inte.
Förtal av avliden – myndighetens moraliska skuld
Kritiken mot utpekandet handlade inte bara om “tyckande”. Den handlade om rättsstatens grund: oskuldspresumtion, beviskrav och myndigheters särskilda ansvar när de namnger enskilda.
I efterhand har även JO riktat skarp kritik mot hur utpekandet presenterades – hur staten talade om en person som “skyldig” utan att det slagits fast i någon rättegång. Det spelar roll ur rättsstatligt perspektiv. När staten gör ett “utpekande” utan åtal och dom skapas ett slags evig stämpel. Den går inte att överklaga, inte att bemöta och inte att få prövad.
LÄS ÄVEN: Chefsåklagare utreds av JO efter kritiserat utpekande av Olof Palmes mördare
Att överåklagaren nu backar från bevisläget är därför välkommet. Men det är också ett kvitto på att 2020 års upplägg var en vårdslöshet med rättssäkerheten som borde föranleda något mer kraftfullt – ett erkännande av att man begick ett allvarligt fel, en förklaring av hur det kunde ske och en offentlig ursäkt till berörda.
Principiellt fel smyga in omskrivning av historien
Det står i kontrast till hur rättelsen nu sker. Bakgrunden är en överprövningsbegäran om att återuppta utredningen för att göra nya DNA-analyser på den överrock Palme bar när han sköts. Överåklagaren konstaterar samtidigt mer som i en bisats att den gamla motiveringen – att den misstänkte är avliden – “hindrar” ett återupptagande och därför ändrar han motiveringen.
Men att korrigera ett sådant myndighetsutpekande kan inte få vara en teknikalitet bara för att möjliggöra ett eventuellt framtida återupptagande av utredningen. Det kan inte ske som en fotnot. Det måste ske som ett principiellt erkännande om fel och övertramp och ställningstagande om statens skuld, språk och ansvar.
Därför borde en sådan omsvängning ha kommit som ett eget initiativ, i ett separat och öppet redovisat beslut: Vi gjorde fel 2020. Vi borde inte ha pekat ut. Vi rättar – inte som en förändrad motivering i ett ärende som i grunden rör en begäran om en ny forensisk undersökning av ett enstaka bevisobjekt.
När rättsstaten rättar sig själv ska det ske med maximal tydlighet – inte genom att “byta etikett” på en nedläggning och att allmänheten om den är intresserad kan läsa det finstilta och hoppas att den låter bli.
Ett mönster av kronisk prestigelogik
Det finns ett skäl till att den här frågan väcker så starka reaktioner: Palmemordet är inte vilket ärende som helst, och utredningen har i decennier kritiserats för spårval, organisation och tidiga misstag. Offentliga genomlysningar och efterhandsgranskningar har pekat på allvarliga brister i utredningsarbetet, särskilt i de tidiga faserna.
När en utredning redan bär på ett arv av misstag blir presskonferenser och “slutpunkter” farliga: de riskerar att bli mer berättelse än bevis. Och det är här dagens beslut hamnar snett. Man gör det rätta i sak – tar avstånd från ett otillräckligt utpekande – men gör det på ett sätt som känns som ännu en manöver, snarare än en tydlig rättsstatlig självrannsakan.
De enkla frågorna som måste ställas
Varför krävdes en journalists överprövning för att staten skulle ompröva sin egen bevisvärdering och sitt eget utpekande? Varför kommer rättelsen inte som ett tydligt, separat beslut med en tydlig ansvarslinje bakåt?
LÄS ÄVEN: Stig Engströms familj inte nöjda med utpekandet: ”Nu kommer detta leva vidare i vår släkt”
Och om man nu konstaterar att bevisningen inte räckte för utpekandet – hur ska vi då förstå 2020 års presskonferens, där samma stat talade med sådan säkerhet? Det är frågor om metod, ansvar och rättssäkerhet. Och inte bara om Palmemordet utan även generellt – om man kan göra så fel i den tyngsta brottsutredningen i modern tid, hur trygga kan andra vara som blir föremål för polisens intresse?
Rättelse i sak – men med fel inställning
Överåklagarens beslut gör en nödvändig markering: Engström kan inte pekas ut på det underlag som finns. Men att samtidigt “lägga till” den rättelsen som en ändrad motivering i ett annat ärende är att undervärdera vad ett myndighetsutpekande innebär. Rättsstaten ska inte bara ha rätt. Den ska också göra rätt på rätt sätt.
LÄS ÄVEN: Man som tog på sig Palmemordet identifierad – men polisen vill inte utreda
Kanske är det just det som Palmemordets efterspel fortsätter att lära oss: att Sveriges största mordutredning inte bara handlar om vem som sköt – utan också om hur staten hanterar makt, bevis och ansvar när strålkastarljuset aldrig slocknar.
Men viktigast av allt är att det åter klargörs att Palmemordet faktiskt inte är uppklarat. Ingen utom mördaren själv, om denne ännu är i livet, och kanske några få tigande invigda vet vem som sköt Sveriges statsminister och varför.
