LEDARE • När konservativa partier vuxit sig starka i Europa och Sverige fått ett sådant parti som näst största kraft, aktualiseras plötsligt idén om att göra grundlagen svårare att ändra. Dessa krav presenteras som skydd för demokratin men sammanfaller märkligt väl med strävan att begränsa just den typ av politiska förändringar som väljare i ökande grad efterfrågar.

Det finns betydligt större och verkliga hot mot demokratin från andra grupper än de konservativa som förtigs i den här diskussionen – importerade och interna. Inte minst saknas självkritik om det som beskrivs som den ”liberala demokratin” av ett alltmer desperat och auktoritärt vänsterliberalt etablissemang håller på att förvandlas till sin motsats.

Bakom nyspråkliga dimridåer om andras hot mot och eget värn om demokratin monterar man själv ned densamma, i syfte att konsolidera sin egen makt och hindra dess omdirigering i mer konservativ riktning. Kvalificerad majoritet för grundlagsändringar är bara det senaste exemplet på detta.

Demokratins regler ändras när väljarna röstar ”fel”

Det är svårt att ignorera tidpunkten. Sverige har haft samma grundlagsprocedur i decennier: två beslut, enkel majoritet båda gångerna. Ingen har tidigare talat om att detta utgör ett akut hot mot rättsstaten. Men så förändras det politiska landskapet. Konservativa partier i Europa växer. SD kliver fram som Sveriges näst största parti. Liknande rörelser når regeringsmakten i Italien, Nederländerna, Ungern, Slovakien och Tjeckien. Och just då blir frågan om kvalificerad majoritet brådskande.

Det är ingen slump. En procedur som ansågs fullt demokratisk när Socialdemokraterna regerade i minoritet i decennier med stöd från Moskvatrogna kommunister, och när den liberala borgerligheten ville ha fritt handlingsutrymme för stora ideologiska kast med omfattande privatiseringar och annat, beskrivs nu som ett svagt skydd mot ”systemhot”. Men hotet ligger inte proceduren. Det är väljarnas förändrade preferenser och den nya folkviljan man upplever som ett hot.

Argumenten för 2/3-regeln kan vara sympatiska i teorin – stabilitet, långsiktighet, maktdelning – men de hade varit mer trovärdiga om de hade burits av konsekvens, något man länge påtalat som en allvarlig brist i det svenska demokratiska styresskicket. I stället är de en fasad för plötslig egennytta när den egna makten hotas – det vill säga motsatsen till omsorg om demokratin.

”Liberal demokrati” inte frihetlig utan exkluderande

Det mest slående i debatten är hur begreppet “demokrati” allt oftare modifieras. Bara “demokrati” räcker inte längre. Vi ska tala om “liberal demokrati”. Det presenteras som en uppgradering, men i praktiken innebär det att politiska idéer sorteras i två högar: en med sådant som får räknas som demokrati och en annan med sådant som räknas som hot mot den.

Det är en definition där liberalismen gör anspråk på att vara både ideologi och domare. Konservatismen – som historiskt varit en av de stora demokratiska traditionerna i Europa – framställs plötsligt som ett systemfel och demokratins fiende och motsats. Nationalkonservativa väljare blir inte en legitim opinionsriktning att bemöta på de demokratiska arenorna, utan en riskfaktor att begränsa genom institutionella spärrar.

När demokratin levererar borgerligt liberala, socialdemokratiska eller gröna regeringar ses den som sund. När den levererar konservativa majoriteter uppfattas den som något som måste skyddas från sig själv och folkets dumhet.

EU:s växande roll – från gemenskap till övervakare

Påtryckningarna utifrån är inte heller obetydliga. EU:s utveckling de senaste tio åren har gått mot alltmer aktiv kontroll av medlemsländernas inrikespolitiska riktning. Man kallar det rättsstatsmekanismer, demokratiskydd eller “European Democracy Shield” – men den politiska substansen är tydlig: när länder väljer konservativa regeringar följer fördömanden och ekonomiska och institutionella motåtgärder och sanktioner.

Ungern har fått miljarder i EU-bidrag frysta. Polen har under tidigare regeringar mötts av liknande sanktioner som plötsligt hävts när liberaler återtog makten, trots att maktövertagandet åtföljdes av betydligt hårdare utrensningar av oliktänkande än vad den tidigare konservativa ägnade sig åt.

Plattformar och företag hotas med miljardböter under DSA-lagstiftningen – Elon Musk är för närvarande EU-kommissionens tydligaste måltavla i denna nya medieordning. Skälet är han bekänt sig till konservativa värderingar och har ekonomisk makt. När X hette Twitter och ägnade sig åt censur av konservativa var det inte något problem för EU, utan understöddes tvärtom. När Musk tog över och hävde censuren blir han anklagad för och utan rättsprocess bötfälld för att ha censurerat

Bakom retoriken om att “skydda demokratin” döljer sig en mer instrumentell verklighet: att styra det politiska samtalet, villkora yttrandefrihet och disciplinera avvikare. Och nu når denna logik Sverige. Först genom diskussioner om grundlagsändringar, sedan genom trycket på att anpassa sig till EU:s nya “demokratiska standarder”. Det vore mer hederligt att erkänna att detta är ett maktpolitiskt projekt snarare än ett värdeprojekt.

Fokus på fel risker: myggor silas, kameler släpps igenom

Vi matas nu med att konservatismen utgör det stora hotet mot demokratin. Men när man undersöker vilka krafter som faktiskt förändrat det svenska samhället de senaste decennierna är det svårt att se hur just de konservativa skulle förtjäna ett sådant hundhuvud.

Den liberala demokratins utveckling har i stället inneburit: försvagad social sammanhållning, decennier av okontrollerad migration som väljarna aldrig efterfrågade, ökande kriminalitet och parallellsamhällen, ett offentligt samtal där obekväma åsikter behandlas som avvikelser snarare än legitima ståndpunkter, klimatpolitik där aktivister och politiker gärna sammanblandar vetenskap med moralism och “tidsnöd” motiverar att man rundar demokratiska processer, utbildnings- och kulturpolitik som förskjutits från klassiskt liberala ideal om kunskap och individ till identitetspolitiska och ideologiska projekt.

Allt detta är resultatet av den ordning som nu sägs behöva skyddas. Många menar att det i stället är en ordning som är i skriande stort behov av att ändras.

Och samtidigt växer grupper i Sverige med värderingar som ligger långt från sekulär demokrati – inte minst radikal islamism med sin teokratiska övertygelse, sin aversion mot demokrati och yttrandefrihet, sin misogyna kvinnosyn, sin intoleranta syn på sexuella minoriteter, sitt hat mot judar och andra ”otrogna” med mera. Men dessa risker diskuteras med en försiktighet som står i skarp kontrast till alarmismen kring konservativa partiers opinionsframgångar. Det som Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson redan för 15 år sedan pekade ut som det största hotet mot Sverige, framställs i stället som något berikande, alternativt utsatta grupper föremål för svenskars rasism och diskriminering.

Den liberala borgerligheten som nu ansluter sig till förslaget om kvalificerad majoritet för grundlagsändringar förefaller inte ha besinnat vilken närmast exklusiv vetorätt och makt över ändringar i grundlagen man ger Socialdemokraterna som inom överskådlig tid ser ut att fortsätta vara landets i särklass största parti. Det är dessutom en dubbel fara, då vi talar om ett parti vars väljarbas till allt större andel utgörs av utomvästliga migranter med allt annat än demokratiska värderingar.

Konservatismen inte demokratins fiende

Konservativa partier har suttit i regering i Europa i över hundra år. Många av de demokratier som nu kallas “liberala” har byggts av konservativa statsmän och reformister. Att utmåla konservatismen som antidemokratins väktare är historiskt grunt och politiskt slarvigt. Det är en ohederlighet som drivs mer av maktlystnad än av omsorg om vårt samhälles demokratiska traditioner.

Demokratin har alltid behövt bromsar, mot majoritetens tyranni, mot paradoxen att den kan avskaffa sig själv, grundläggande skydd mänskliga rättigheter och medborgerliga fri- och rättigheter, maktdelning med mera. Därför har vi grundlagar eller konstitutioner.

Men demokratin har också alltid behövt drivkrafter. Och inget stärker demokratin mer än att låta olika åsiktsriktningar brytas mot varandra. Konservatismen har – precis som liberalismen, socialdemokratin och andra traditioner – sin givna plats i den åsiktspluralismen. Ingen ideologi äger demokratin. Och ingen ska självfallet behöva riskera att stämplas som systemhot bara för att väljarna i demokratisk ordning ger den stöd.

Inte politiskt neutralt göra grundlagen trögare just nu

Förslaget om att kräva 2/3-majoritet vid grundlagsändringar framställs som ett neutralt, tekniskt demokratiskt skydd. Men tidpunkten, argumentkedjan och den politiska kontexten avslöjar att detta inte är en procedurreform lösryckt från sin samtid och politiska agendor.

Det är ett svar på väljarrörelser. Det är ett svar på konservativa partiers framväxt. Det är ett svar på ett växande motstånd mot EU:s tilltagande ambitioner att styra medlemsländernas inrikespolitik.

Ändringar i grundlagar ska syfta till att gynna alla demokratins deltagare. Att ändra i syfte att bromsa en legitim opinionsriktning är något annat och motsatt. Det är inte liberal demokrati, utan auktoritär liberalism. Det är inte demokrati som folkets styrka, utan institutionernas skydd mot folket.

Skendebatt och två snabba beslut inte modellen

Om det blir någon grundlagsändring av det här slaget avgörs inte under den här mandatperioden. Just nu finns ingen tidsplan utstakad och inget första beslut taget, bara avsiktsförklaringar där de sju icke-konservativa partierna meddelat stöd för ändringen och det enda konservativa partiet sagt nej.

Men grundlagsändringar är viktiga och den offentliga debatten bör inte ligga vilande till sista stund och sedan forceras med två beslut i snabb följd precis innan och efter ett riksdagsval. Det är en taktik som gynnar de krafter som inte vill se någon genomlysning eller diskussion.

Debatten behöver också vara fri från den självgodhet som kännetecknar de som kallar sin egen ideologi för “den enda demokratiska”. Och framför allt behöver samtalet breddas till att handla om verkliga demokratihot i stället för påhittade, skenargumenten och den bakomliggande konservatismfientliga agendan avtäckas.

Om vi överhuvudtaget ska ändra reglerna för grundlagsändringar så att kvalificerad majoritet behövs, är ett minimikrav att det sker på grundval av en hederlig politisk debatt. Den hittillsvarande lämnar åtskilligt i övrigt att önska.

Selektivt demokratiskt försvar det verkliga hotet

Det borde säga sig själv att den svenska demokratin inte undermineras av att ett konservativt parti som ett utslag av folkviljan får regeringsinflytande. Eller har de som nu vurmar så för grundlagsfrågor missat att läsa Regeringsformens portalparagraf?

Demokratin räddas inte av en ny majoritetsregel, i synnerhet inte en som införs i syfte att motverka folkviljans genomslag. Demokratins främsta fiende är oförmågan hos makten att se sina egna blinda fläckar och berusas så av sitt maktinnehav att man festas att dagtinga med demokratins spelregler.

Demokratins främsta styrka är folkets möjlighet att avsätta sådana makthavare till förmån för andra innan de hinner fråntas den möjligheten. Den aviserade grundlagsändringen om kvalificerad majoritet för grundlagsändringar är ett utslag av blindhet och maktberusning, förrädiskt paketerad i nyspråklig retorik.

Demokrati är inte att bygga institutioner som skyddar vissa idéer men inte andra, som gynnar den egna makten och pekar ut politiska motståndare som ett hot samtidigt som man inte gör något åt växande verkliga antidemokratiska rörelser, som tuktar inhemsk opposition men viker undan för importerad intolerans – och sätter nyspråkliga etiketter på det man gör och inte gör som “demokratisk förstärkning”.

Om det är något som kan undergräva demokratins legitimitet, så är det den asymmetrin. Och när tilltron till demokratin nått en lägsta kritisk nivå, då är det inte klassiskt konservativa man får tampas med utan revolutionärer och kuppmakare som utsett sig själva att med våld ställa saker och ting till rätta. Där är vi inte än i Sverige, men historien är full av exempel på sådana återställare – i vår närtid och närmiljö och det vore naivt att tro att vi är immuna.

Detta är den tredje och sista delen i en ledartrilogi om de grundlagsändringar som just nu stöts och blöts i den offentliga debatten. De andra två hittar du nedan:

DEL 1: Håller grundlagslåset på att öppnas?

DEL 2: Grundlagsgnissel – nyckeln blir obrukbar om låsmekanismen byts ut