LEDARE • USA:s och Israels attack – Epic Fury / Roaring Lion – mot Iran har av många beskrivits som ett moraliskt och säkerhetsmässigt nödvändigt ingripande mot en brutal regim. Men när folkrätt, kärnvapenregler och principer om politiskt våld tillämpas olika beroende på vem som bryter mot dem väcks frågan om hur regelbaserad den världsordning som västvärlden säger sig försvara egentligen är.
Iran är utan tvekan ett av världens mest repressiva styren. Opposition slås ned med våld, kvinnor förtrycks och minoriteter förföljs. Att regimen försvagas eller utplånas väcker därför förståelig skadeglädje hos många – inte minst bland exiliranier.
Den iranska regimen illustrerar inte bara vad som händer i utan också utanför när islam tillåts styra ett land. Här har det tagit sig uttryck i ett intensivt hat mot det avlägsna USA som ”den store satan” och en grovt brottslig antisemitisk utrikespolitik mot Israel i det relativa närområdet.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Men det undandrar oss inte från kravet att kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Att en regim är brutal innebär inte att alla metoder mot den automatiskt blir legitima. Om principer bara gäller när de är bekväma upphör de per definition att vara principer.
Attacken mot Iran väcker frågor om varför just nu mot en regim vars ondska vi har tolererat i snart 50 år, om motiven bara är de ädla som hörs i det offentliga eller de finns andra dolda. Men framför allt ställs åter frågan om vart den regelbaserade världsordning som västvärldens politiska ledare så ofta säger sig försvara tog vägen.
Selektiv folkrätt är ingen folkrätt
USA inledde anfallet utan mandat från FN:s säkerhetsråd. Vita huset hade inte heller sökt något formellt godkännande från kongressen. I ett internationellt system där våldsanvändning i princip är förbjuden – utom i självförsvar eller med säkerhetsrådets mandat – är detta inte någon liten detalj, utan en kärnfråga.
Israel har åtminstone haft en viss inrikespolitisk förankring för operationen. Regeringen agerade i samförstånd med militärledningen och med stöd i Knessets utrikes- och försvarsutskott. Man har också under lång tid befunnit sig i en krigsnära konflikt med Iran. Men på den internationella nivån förändrar det inte grundproblemet: angreppet saknar bred internationell legitimitet.
LÄS ÄVEN: Dagerlind: Vems regler, vems ordning?
Under de senaste decennierna har västvärlden återkommande beskrivit internationell politik som ett system av gemensamma regler. När Ryssland invaderar Ukraina eller när andra stater bryter mot folkrätten sägs själva grunden för denna ordning stå på spel. Fördömandena haglar, ett perspektiv är helt förhärskande.
Men när västliga makter själva bryter mot samma principer beskrivs det i stället i bästa fall som ett beklagligt men nödvändigt undantag och i sämsta fall inte som något regelbrott överhuvudtaget. Resultatet blir en världsordning där reglerna inte gäller lika för alla, utan ofta fungerar som ett språk för att kritisera motståndare.
Jag ägnade nyligen en annan ledare åt att vrida och vända på det här begreppet, då med historiska glasögon. Bilden var nedslående. Nu har vi ett alldeles färskt exempel på reglernas tillämpning eller snarare dess frånvaro. Bilden mörknar ytterligare.
Kärnvapen och dubbla måttstockar
Iran har under lång tid utvecklat sin kärntekniska kapacitet och anrikar i dag uran till nivåer som ligger långt över vad civila program normalt kräver. Det är ett legitimt skäl till oro. Samtidigt har Internationella atomenergiorganet, IAEA, inte kunnat fastslå att Iran i dagsläget driver ett aktivt program för att faktiskt bygga en kärnvapenbomb.
Israel däremot anses av de flesta internationella bedömare sedan länge besitta en betydande kärnvapenarsenal. Landet har dock aldrig erkänt detta officiellt och har heller inte anslutit sig till icke-spridningsavtalet, NPT. Denna ”strategiska oklarhet” gör det möjligt att både avskräcka sina motståndare och samtidigt undvika internationella inspektioner.
Det blir något av en paradox att ett land som står utanför kärnvapenregelverket angriper ett annat land för att misstänkas bryta mot det. Försvaret blir att israelerna är goda och iranierna onda – därför struntar vi i reglerna i det ena fallet och bombar ett land sönder och samma i det andra.
Utsikterna om ett muslimskt styrt Iran med kärnvapen är verkligen mer problematiskt än ett judiskt styrt Israel med kärnvapen. Det ser vi i västvärlden som en objektiv sanning. Men västvärlden är inte hela världen och på många håll är – hur konstigt vi än tycker att det är – åsikten den motsatta. En jude med kärnvapen är ondskan definierad.
Den åsikten har faktiskt också på senare tid letat sig in i det svenska tyckaretablissemanget. Det ifrågasättande av attacken mot Iran utifrån en regelbaserad världsordning som man kan uppfatta den här texten som, är noll och intet jämfört med det förbehållslösa stöd för Iran mot Israels judar som stora delar av den svenska vänstern nu adderat till de senaste årens lika förbehållslösa stöd för terrorgruppen Hamas.
Men att den regelbaserade världsordningen tillämpas selektivt utifrån vem som är att anse som god respektive ond är ingen ordning alls. Det är subjektiva värderingar och dessa kan skifta stort, beroende på om man är bekänner sig till frihetlig demokrati eller muslimsk dödskult som livsåskådning.
Erfarenheten av militära interventioner
Historien ger dessutom skäl till försiktighet när militära interventioner presenteras som genvägar till demokrati. Irakkriget 2003 skulle befria ett folk från diktatur men resulterade i statskollaps och sekteristiskt våld. Interventionen i Libyen 2011 följde ett liknande mönster. I Afghanistan tog det två decennier innan talibanerna återtog makten från en korrupt marionettregim med kort räckvidd bortom Kabul som var det enda alternativ västvärlden lyckades etablera.
LÄS ÄVEN: Dagerlind: Ett nytt Mellanösternkrig – och Europa som slutdestination
Erfarenheten visar att bomber och invasioner sällan fungerar som demokratins förelöpare, på det sätt som deras förespråkare hoppas eller i varje fall påstår sig tro. Det försvagar också kritiken mot aktörer som gör samma sak, fast på ett sätt och med motiv som vi ogillar, exempelvis Ryssland.
Skiftande hållning i den svenska debatten
Efter attacken mot Iran har exiliranier i Europa tagit till gatorna för att fira regimens försvagning och dess ledarskaps fall. Samtidigt har andra grupper demonstrerat och uttryckt sorg över det som hänt och inte utan fog kunnat rikta kritik mot attacken. Reaktionerna har varit starka och motsägelsefulla.
Varje vecka i flera år har vi sett exilpalestinier och andra Hamas-anhängare ta till gatorna i Sverige med sitt ogenerade judehat. Andra länders diasporor har gjort samma sak. Ska vi nu addera exiliranska massdemonstrationer? Och vad händer när de här grupperna konfronteras med varandra? Vill vi att våra städer ska vara skådeplatser för dylikt? Bör vi tillämpa en generell princip för dessa fenomen eller gå på magkänsla?
I vissa fall betraktas det som fullt legitimt att jubla över att en politisk ledare likviderats, med hänvisning till att denne representerar en brutal regim som hotar omvärlden. I andra sammanhang fördöms samma typ av reaktioner där människor firar våld mot sina motståndare och deras onda bråda död.
Palme och Khamenei – skillnad men också inte
Att människor känner och reagerar olika är något vi tvingas leva med. Många sörjde när Sveriges statsminister Olof Palme mördades. Men det fanns också de som jublade. Problem uppstår när principerna ger vika för tyckandet och glädjeyttringar på våra gator över en likviderad ayatolla Ali Khamenei ses som helt okontroversiella och utan konsekvenser.
Att offentligt hylla politiska fienders död bör vara problematiskt oavsett vem offret är, såvida det inte sker i krig och i enlighet med krigets regler. Likvideringen av Khamenei uppfyller inte de kriterierna, hur avskyvärd vi än tycker att han är. Där borta finns det även många som ser med liknande avsky på ledare i väst, och vi får väldigt svårt med argumentationen om och när dessa blir lönnmördade.
Än lägre legitimitet har lönnmorden på iranska kärntekniker som mer är att betrakta som oväldiga tjänstemän än onda ledare. Ribban för att central kompetens i vårt samhälle slås ut på samma sätt sänks rejält. Just nu talas mycket om svenska kärnvapen. Hur skulle vi se på att svenska kärntekniker i framtiden hittas mördade av novitjok – som bara en del av den lek vi gett oss in i och får tåla? Tveksamt.
Om vi accepterar sådana aktioner när de riktas mot våra motståndare men fördömer dem när de riktas mot våra allierade är det inte längre principer som styr – utan lojaliteter. Att känna lojalitet och samtidigt hålla på principer kan då tyckas stå i motsats till varandra men det blir lite enklare om man har sina lojaliteter med de som håller på sina principer. Blind klanlojalitet är inget att ta efter.
Det här är inte detsamma som att relativisera ideologier. Vi behöver inte se Irans brutala muslimska diktatur med sin antisemitism, sitt kvinnoförtryck, sina avrättningar av homosexuella med mera som lika mycket värd som vår frihetliga demokrati. Men det finns en gräns för hur smal rågången kan bli i handlingar innan det blir svårt att se skillnaden.
När reglerna bara gäller andra
Internationell politik kommer alltid att präglas av makt och intressen. Det vore naivt att tro att det helt kan avskaffas med juridiska formuleringar. Men just därför är principer och regler viktiga. De fungerar som en broms mot ren maktpolitik. Problem uppstår när reglerna bara anses bindande för vissa eller till och med konstrueras för att vara det.
Om den regelbaserade världsordningen ska vara mer än ett retoriskt slagord måste den gälla även när det är politiskt obekvämt. Annars riskerar den att förvandlas till det som många redan misstänker att den är – ett språk för att legitimera egna handlingar och fördöma andras.
Och i en sådan värld är det i slutänden inte reglerna som avgör vad som är rätt eller fel – utan vem som har makten att bryta mot dem.
LÄS ÄVEN: Så många miljoner människor har flytt sina hem på grund av USA:s krig sedan 11 september 2001
