LEDARE • Så sent som 2025 publicerade Nationellt centrum mot hedersrelaterat våld och förtryck en omfattande kunskapsöversikt om hedersförtryckets utbredning i Sverige. Rapporten är gedigen, självkritisk och detaljerad. Ändå duckar den för den avgörande frågan: Varför har detta systematiska förtryck kunnat etableras i Sverige i sådan skala?

När regeringen i höstas slog fast att uppemot 240 000 unga i Sverige lever under hedersrelaterat våld och förtryck väckte det starka reaktioner. Siffran är svår att ta in. Än svårare blir det när man samtidigt konstaterar att endast tre domar har fallit sedan hedersförtryck blev ett eget brott. I min förra ledare om hedersförtryck som tog avstamp i ett aktuellt rättsfall i Södertälje, ställde jag frågan hur ett samhälle kan acceptera ett sådant glapp mellan verklighet och rättsstat.

Mot den bakgrunden kändes det rimligt att granska den rapport som Nationellt centrum mot hedersrelaterat våld och förtryck (NHC) publicerade så sent som 2025 – ett statligt kunskapsunderlag som sägs ligga till grund för framtida åtgärder, bland annat de som regeringen aviserat på sin webbplats med löften om ”krafttag” och ”paradigmskifte”.

Rapporten har titeln ’Vad vet vi om omfattningen av hedersrelaterat våld och förtryck?’ och ambitionsnivån är hög. Den analyserar inte mindre än 69 svenska studier, identifierar omfattande kunskapsluckor och beskriver hedersförtryckets mekanismer i detalj.

Men när man läser rapporten med vidvinkelsyn blir en sak tydlig: den största frågan av alla lämnas obesvarad – hur kunde det bli så här i ett av världens mest jämställda och individuellt frihetliga länder?

Ett system som beskrivs – men aldrig placeras

Rapporten är tydlig i sin beskrivning av vad hedersförtryck är. Den slår fast att det rör sig om ett kollektivt normsystem där individens liv underställs familjens och släktens heder. Den beskriver oskuldsnormer, strikt sexualmoral, hierarkiska könsroller och kollektiv sanktionering, inklusive våld. Den konstaterar att kontrollen kan vara proaktiv eller reaktiv, subtil eller brutal, och att både män och kvinnor kan fungera som förövare, samtidigt som de också kan vara offer.

Allt detta är korrekt. Allt detta är viktigt. Men rapporten beskriver systemet som om det uppstått i ett vakuum.

För trots 163 sidor analys saknas en rak, klar och ärlig diskussion om hur detta normsystem har hamnat och etablerat sig i Sverige i denna enorma omfattning, med hundratusentals förtryckta individer. Begrepp som invandring, segregation och integrationspolitik lyser helt med sin frånvaro. Migration nämns endast som ett metodproblem – något som försvårar mätning – aldrig som en möjlig förklaringsfaktor till fenomenets existens och utbredning. Det är minst sagt anmärkningsvärt.

Kultur och religion – alltid på armlängds avstånd

Rapporten använder återkommande formuleringar som ”hedersnormer”, ”kollektivistiska sammanhang” och ”patriarkala och heteronormativa föreställningar”. Däremot undviks konsekvent att tydligt knyta dessa normer till specifika kulturella eller religiösa traditioner, trots att annan forskning sedan länge visat att hedersförtryck är starkt koncentrerat till vissa delar av världen och vissa där förekommande normsystem.

När religion nämns i rapporten sker det ofta diffust och med en brasklapp – oskulds- och heteronormer problematiseras som möjliga uttryck för ”ortodox religiös övertygelse av annat slag”, snarare än som en del av ett utpekat och preciserat hederssystem. I stället för att ringa in mönster relativiseras de. På så sätt undviks varje risk att peka ut – men också varje möjlighet att förklara.

Resultatet blir ett språk där hedersförtryck framstår som ett slags abstrakt social mekanism, lösryckt från de samhällen, traditioner och värderingar där det faktiskt har sitt ursprung. Läsaren ges intrycket att det är ett inhemskt svenskt fenomen, inte ett importerat.

Och den som köper det lämnas utan förklaringar till hur det i så fall på några decennier uppstått och lavinartat eskalerat i ett Sverige som i åtminstone hundra år varit befriat från varje form av hederskulturella normer och där det aldrig tagit sig så brutala uttryck som idag. Det blir en helt obegriplig nationell kräftgång.

Segregationen – ständigt närvarande, aldrig analyserad

Rapporten redovisar att många studier genomförts i storstäder och i områden som ofta beskrivs som utsatta eller särskilt utsatta. Den visar att hedersnormer samvarierar med begränsat samhällsdeltagande, kontrollerad skolgång och inskränkt fritid. Den beskriver hur barn och unga lever i parallella verkligheter, där familjens normer väger tyngre än samhällets lagar.

Ändå förs ingen analys av segregationens betydelse. Ingen diskussion om hur parallella normsystem kan överleva och förstärkas när staten är svag, när skolan saknar mandat och när socialtjänsten tvekar. Ingen reflektion kring hur integrationspolitiken – eller bristen på sådan – har bidragit till att hederskulturer kunnat leva vidare, ibland helt ostörda, i decennier. Inget resonemang om att vi i Sverige haft en större invandring från regioner med utbredd hederskultur än vad en aldrig så ambitiös integrationspolitik rimligen kunnat klara av att hantera.

Ett medvetet val att inte dra slutsatser

Det vore fel att påstå att rapporten är okunnig eller slarvig. Tvärtom är den metodologiskt noggrann och i delar även uttalat självkritisk. Den redovisar stora kunskapsluckor, bland annat när det gäller religion, pedagogik och, i förbigående som ett metodproblem, migration. Den konstaterar att forskningen ofta fokuserat på individens utsatthet men sällan på de strukturer som producerar förtrycket. Men just därför blir tystnaden desto mer talande, intrycket av att säga A men inte B så mycket starkare.

Rapporten visar vad hedersförtryck är, hur det fungerar och att det är utbrett. Men den undviker konsekvent att besvara den fråga som varje ansvarstagande samhälle måste ställa sig: hur kunde detta bli ett så omfattande problem i Sverige – och varför stoppades det inte tidigare?

Staten vet – men har länge valt att inte förstå

I sin debattartikel och avsiktsförklaring från september 2025 antyder regeringen att politisk rädsla för att bli kallad rasist har bidragit till handlingsförlamning. Den analysen är inte orimlig, även om man låter påskina att den rädslan aldrig funnits i de nuvarande regeringspartierna, bara hos de rödgröna.

I decennier har det varit bekvämare att tala om ”enskilda fall” än om strukturer, enklare att beskriva våld än att analysera dess värdegrund. Men sådana försyndelser är något som alla partier är skyldiga till – utom Sverigedemokraterna, som i sin egenskap av sanningssägare och visselblåsare fått utstå hets och hat och paradoxalt beskyllts för att ljuga på grund av fördomar, okunnighet och fientlighet.

Den statliga kunskapsproduktionen bär spår av samma ängslighet och beröringsskräck. När även en rapport från 2025, framtagen på regeringens uppdrag, fortfarande behandlar hedersförtryck som ett normsystem utan tydlig kontext, då är problemet större än det ena eller andra partiets politik. Då handlar det om en stat som 25 år efter att fenomenet hedersförtryck på allvar började uppmärksammas offentligt, ändå inte vågar dra konsekvenserna av sin egen kunskap, berätta varför det blev så fullständigt fel och vad som kunde och borde ha gjorts annorlunda.

Det är oerhört viktigt för framtiden att inte bara politiken erkänner massinvandringspolitikens haveri, utan att även akademin gör det, att visa att det inte bara handlar om tyckande, utan om fakta. Och med facit i hand 2025 borde tiden ha varit mogen för akademin att slå fast detta.

Utan förklaringar blir åtgärderna ihåliga

Det går inte att bekämpa ett systematiskt förtryck om man vägrar tala klarspråk om dess orsaker. Det går inte att skydda barn om man inte vågar säga att vissa kulturella och religiösa normer är oförenliga med ett jämställt och fritt samhälle och peka ut vilka de är och varifrån de härrör. Och det går inte att tala om rättsstatens seger när tre ynka domar på lika många år ska väga upp ett förtryck som berör hundratusentals unga.

Elefanten i rummet står kvar. Rapport efter rapport beskriver dess form, färg och rörelsemönster – men ingen vill säga varifrån den kom, hur den släpptes in och varför den fortfarande tillåts ta så mycket plats.

Detta är en uppföljare till min tidigare ledare ’240 000 barn i förtryck men bara tre domar – hedersvåldets svenska haveri’ som du kan läsa HÄR.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: 240 000 barn i förtryck men bara tre domar – hedersvåldets svenska haveri

Fotnot: Enligt uppgift har NHC:s uppdrag från och med årsskiftet tagits över av Jämställdhetsmyndigheten.