LEDARE • När ledaren för Partiet Nyans, Mikael Yüksel, relativiserar hedersförtryck genom att likställa det med att fira jul och påsk, suddas en avgörande gräns ut: den mellan tradition och tvång, mellan uppfostran och förtryck. I centrum för debatten står inte religion – utan barnens rätt att vara individer i ett fritt samhälle.
Mikael Yüksel, ledare för Partiet Nyans, hävdar i ett inlägg att det inte är hedersförtryck att uppfostra barn enligt ”muslimsk kultur”, och jämför detta med hur kristna i Sverige för vidare sina traditioner. I ett tillhörande klipp antyder han att Moderaternas väljare borde fråga sig om de själva är hedersförtryckare när de firar jul, påsk eller låter sina barn delta i andra kristet färgade högtider.
Men redan här faller resonemanget. Att föra vidare högtider, berättelser och symboler är inte samma sak som att underordna barnets hela liv ett kollektivt hedersbegrepp, där skam, kontroll, hot och ibland våld – till och med dödligt sådant – används för att upprätthålla familjens eller släktens anseende.
Vad hedersförtryck faktiskt är
Hedersförtryck handlar inte om mat, högtider eller hövlighet. Det handlar om systematisk kontroll av barns – i synnerhet flickors – livsval. Vilka de får umgås med, hur de får klä sig, vem de får älska, och i förlängningen om de ens har rätt att välja sitt eget liv.
Att likställa detta med att barn i Sverige firar jul eller midsommar är inte bara intellektuellt ohederligt – det trivialiserar ett mycket allvarligt förtryck som staten har ett ansvar att bekämpa.
Barnets rätt går före religionen
I Sverige uppfostrar vi barn med barnets bästa som överordnad princip. Det är inte barnens uppgift att bära familjens heder, kulturella prestige eller religiösa renlärighet. Barn är inte symboler. De är individer.
LÄS ÄVEN: AVSLÖJAR: Hedersmördare i Västerås misshandlade dotter – blev svensk medborgare
Därför är det självklart att barn som växer upp i Sverige har rätt till samma frihet som sina jämnåriga – oavsett föräldrarnas ursprung. De ska rustas för ett liv i ett sekulärt, demokratiskt samhälle, inte för ett parallellsamhälle där normerna hämtas från klanstrukturer i Mogadishu eller Kabul.
Kristendom och islam – inte jämförbara i svensk kontext
Yüksel talar som om kristendom och islam vore två likvärdiga system med samma relation till det svenska samhället. Så är det inte.
Kristendomen i Sverige har under århundraden reformerats, sekulariserats och anpassats till upplysning, demokrati och mänskliga rättigheter. Den dominerar inte längre politik, lagstiftning eller familjeliv. Fundamentalistisk kristen uppfostran existerar idag endast i små sekter i samhällets yttersta marginal.
LÄS ÄVEN: Eldades upp när hon hucklevägrade – nu döms Shahidas pappa och bror
I den muslimska världen är förhållandena de omvända, med de kulturellt muslimska som en liten minoritet och vad vi med västerländska mått skulle rubricera som bekännande fundamentalister i majoritet. I stora delar av den här världen är islam fortfarande oreformerad.
Upplysning, sekularism och demokrati har en svag eller obefintlig ställning relativt idéer om teokrati och kalifat. Religionen är ofta sammanflätad med politik, lag och social kontroll. Att påpeka att islam idag i allt väsentligt är samma sak som islam på 600-talet är inte islamofobi – det är bara ett konstaterande av verkligheten.
Religionsfrihet – även frihet från religion
Religionsfriheten omfattar också en negativ rätt. Rätten att slippa bli påtvingad religion. Den rätten gäller självfallet även barn som skydd mot religiöst föräldratvång.
Det blir djupt inkonsekvent när vuxna religiösa företrädare åberopar positiv religionsfrihet för sig själva – men avvisar negativ religionsfrihet för sina barn och i islams namn tvärtom kräver att få tvinga dem in i ett liv som varken hör västvärlden eller 2000-talet till.
I ett sekulärt samhälle kan religion utövas privat. Den har ingen självklar rätt att dominera det offentliga rummet, skolan eller barns uppväxtvillkor. Det gäller i synnerhet nykomlingar som islam som i motsats till kristendomen och förkristen tro inte har någon historia eller tradition i Sverige.
Samhällskontraktet gäller alla
Den som flyttar till Sverige kan inte tillåtas göra det bara för att villkorslöst få del av den svenska välfärden. Man tecknar också ett samhällskontrakt med motprestationer och skyldigheter om sådant som att lära sig språket, komma bort från bidragsberoende till egen försörjning och hålla sig inom lagens råmärken. Något av det viktigaste är också att respektera grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter, inte minst när det gäller barn.
Om en krock uppstår mellan islam och dessa fri- och rättigheter så är det islam som ska maka på sig – alltid. Att hävda rätten att uppfostra barn enligt medeltida vidskepliga normer som strider mot Barnkonventionen är att bryta detta kontrakt.
LÄS ÄVEN: Skolor i Malmö anmäler inte hedersförtryck av rädsla för föräldrarna
Det här kontraktet gäller på alla områden. Islam kan sägas ha endast tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige. Klarar man inte att finnas här utan att uppröras över satir och kritik, utan att ta till våld, terror och korankravaller, utan att sprida judehat, homohat och misogyni, utan att obstruera mot hur det går till på arbetsplatser, i skolan och i vården och utan att hedersförtrycka sina barn – och allt detta har man misslyckats grovt med så här långt – då kan tillståndet upphöra att gälla och såväl islam som sådan och dess utövare får söka sig någon annanstans.
En i grunden enkel fråga
Yüksels retorik syftar till att relativisera och förskjuta fokus. Men frågan är egentligen enkel. Ska barn i Sverige vara fria individer – eller bärare av familjens heder?
Det är inte hedersförtryck att fira jul. Det är hedersförtryck att med skuld, skam, hot och våld beröva barn deras framtid.
Barn är människor.
Inte verktyg.
