Min vän jazzpianisten Håkan Johansson har skrivit en bok om den svenska mångkulturen, inte den första och förmodligen inte heller den sista som skrivs i ämnet. Jag har coachat honom en del i arbetet med boken, men tidigare inte sett helheten, som är ett antal inbördes fristående texter.

Först, jag har lite extra respekt för det lilla urval av den växande skaran medborgare som, när de upptäckt hur lurade de blivit av journalister och politiker, tar på sig att samla sin kritik och sina reflektioner i bokform. Nätet i all ära, jag skriver ju själv där, men böcker har en annan beständighet. Även om de djupt godhetsreligiösa stadsbibliotekarierna inte längre vill kännas vid dissidentlitteratur, så finns det tvingande systemet kvar att förlagen måste förse Kungliga biblioteket och de viktigaste universiteten med pliktexemplar. Det betyder att böckerna kommer att finnas för de historiker som (förhoppningsvis) i en framtid vill veta mer i detalj hur det gick till när svenska politiker och journalister totalt tappade omdömesförmågan.

Jag inledde med en markering av vänskap. Det innebär inte att jag känner mig förpliktad att skriva positivt om ”Den humanitära stormakten” utan det ska tolkas som något jag har råd att tala om. Eftersom Håkan Johansson skrivit en bra bok och jag vet att de som läser den också kommer att upptäcka det, har jag ingen anledning att dölja vänskapen. Det jag gillar bäst är att han rör sig så fritt mellan olika genrer, från personliga, ja nästan privata, reflektioner över bibelläsning till djupdykningar i mänsklighetens historia.

Istället för att ge ett axplock från bokens många texter vill jag lyfta fram ett par essäer. Den första bär den laddade titeln ”You can’t handle the truth”, en ikonisk filmreplik (Jack Nicholson i A few good men) som Håkan Johansson använder som utgångspunkt för politikers och journalisters lögner och censur. Han frågar hur det skulle gå om medborgarna fick veta att ungefär 20 000 av deras inbetalade skatter varje år gick åt till att finansiera mångkultursprojektet. Då skulle nog Sverigedemokraterna inte bara bli det största partiet i riksdagen, som de är på väg att bli när detta skrivs, utan till och med få absolut majoritet.

Och tänk om Brottsförebyggande rådet publicerade statistik över invandrares brottslighet. Skulle svenska kvinnor på samma sätt ösa sina ömma känslor över flyktingarna, om de fick våldtäktsstatistiken klar för sig, och vilka de flesta förövarna var? Naturligtvis punkterar Håkan Johansson den intetsägande dogmen om alla människors lika värde. Även envist upprepade men alltför sällan ifrågasatta fraser som att ”mångfald berikar” granskas och frågor ställs om hur det kunskapskrävande Sverige stärks av att få en stadigt ökande andel nya medborgare som befinner sig långt under det svenska genomsnittet vad gäller utbildningsnivå. Sarkastiskt konstaterar han: ”Men svenskar är tydligen alltför korkade, inkapabla eller onda för att hantera vissa sanningar och är långt mer lyckliga i kollektiv okunnighet om sakernas tillstånd än motsatsen. Ignorance is apparently bliss.”

I ”Jämlikhetsdystopin” gör Håkan mos av den jämlikhetstanke som har blivit näst intill en kult i vänsterorienterade välfärdssamhällen som Sverige. Han utgår från en av sina favoritförfattare, Kurt Vonnegut, som i en novell visar hur absurd idén är: Vackra människor måste bära förfulande masker och när balettdansöser uppträder måste de bära handikappande viktsäckar som gör dem ograciösa. Håkan konstaterar att vi i Sverige kanske kommer att göra verklighet av Vonneguts tragikomik, eftersom vi inte kan få nog av jämlikhet:

Könen ska vara jämlika, skolan, arbetsplatser, etniciteter och organisationer ska också vara jämlika. JÄMO finkammar varje liten del av samhället för att hitta “orättvisor” som man kan åtgärda med lagar om ännu mer jämlikhet. Allt detta med stöd av floskelparollen “allas lika värde”.

”Den humanitära stormakten” kan naturligtvis läsas som den klagoskrift över svensk dumhet som den faktiskt är. Men Håkan Johansson är klok nog att blanda stilarna. Samtidigt som han ruskar förtvivlat på huvudet över allt vansinne, så garvar han plötsligt till. Jeeesus! Det smittar – man blir inte bara ledsen av att läsa om stormaktsadelns alla turer. Man blir full i skratt också.

Karl-Olov Arnstberg

Håkan Johansson är tidigare publicerad med ett antal debattartiklar på Samhällsnytt.
Red.

Den humanitära stormakten av Håkan Johansson köps billigast direkt från förlaget enligt följande:

  1. Betala in 199 kr (frakt ingår) till bankgiro 5048-8303 och skriv ditt namn eller en signatur i meddelandefältet.
  2. Skicka ett beställningsmejl till info@runeskrift.se och ange samma namn eller signatur som du använde vid betalningen. Glöm inte ange vart boken ska skickas.

Om du hellre vill köpa boken i den reguljära bokhandeln, så finns den bland annat hos Bokus och Adlibris. Den kan även beställas från tryckeriet Vulcan.

Mer information om titlar utgivna av Runeskrift förlag och ett specialerbjudande med två böcker till reducerat paketpris hittar du HÄR.